Även om ämnet känns lite sönderdiskuterat (det återkommer med ungefär en veckas mellanrum på Familjeliv) så upphör det inte att irritera mig.
Jag pratar förstås om amningsfacsimen som återigen är aktuell efter en artikel på allt om barn.
Jag är ingen amningsmotståndare utan faktiskt väldigt positiv till att amma. För mig liksom för de flesta blivande mammor var det en självklarhet att jag skulle amma mina barn. Jag menar, amning är ju praktiskt, vem vill gå upp mitt i natten och ställa sig och slabba ihop ersättning när man bara kan slänga fram tutten och somna om?
Men det hade ju faktiskt hjälpt mig om jag redan innan jag hade fött mitt första barn hade fått någon form av information om att amning kanske inte är helt enkelt och sköter sig själv. (Det här var ju 2002 innan familjeforumen var så stora som de är idag).
Det var ingen som hade upplyst mig om att det kunde göra ont att amma, att det kunde ta tid innan mjölken rann till och att man kunde få såriga bröstvårtor. Jo jag gick föräldrautbildningen men där fick vi bara lära oss att det var viktigt att amma och att amning kan förebygga allergier.
När jag chockad och omtumlad efter en supersnabb förlossning (det tog fyra timmar men det är ganska snabbt för en förstföderska) hade installerat mig på BB drog amningshetsen igång. Jag försökte frenetiskt få mjölken att rinna till eftersom sjuksköterskorna påpekade hur viktigt de var att de fick se att det gick bra att amma innan jag fick åka hem. I själva verket rann mjölken inte till förän dag nr 4 då jag för längesedan var ute från BB och till min förtvivlan hade suttit gråtande och ammandes i sovrummet med tankarna om att jag var världens sämsta mamma eftersom jag inte kunde amma.
Innan vi fick checka ut från BB fick vi besök av en barnmorska som skulle kontrollera att allt gick rätt till. Hon betonade vikten av rätt tag och skrattade mig rakt i ansiktet när jag försynt sa att jag inte trodde det kom någon mjölk. “Det kommer alltid mjölk!” var kärringens svar.
Så som ni ser började det där med amningen inte så bra för min del. När mjölken tillslut rann till gjorde den det med besked. Det formligen sprutade ut men då hade jag suttit med dottern vid bröstet dygnet runt för att få igång utdrivningsreflexen så att bröstvårtorna blivit helt avskavda, såriga och blödande. Varje amningspass gav mig ångest eftersom det kändes ungefär som att försöka såga av bröstvårtorna med en slö brödkniv. Det gjorde fruktansvärt ont!
Sedan följde ett par månader med mjölkstockning (som skulle ammas bort), mera mjölkstockning och till sist en bröstböld som fick tömmas på var. Och trots täta kontakter med BVC, amningshjälpen och till sist amningsmottagningen på Huddinge sjukhus fick jag inte en enda gång rådet att kanske sluta amma, att inte amma till priset av blödande bröstvårtor, ångest och sjuk smärta.
De råd jag fick var att amma mer, att amma på det onda bröstet, att inte amma på det onda bröstet, att pumpa ur och att det skulle gå över av sig själv.
Och visst, några månader och en vartömning senare gick besvären över men jag kände mig aldrig speciellt bekväm med att amma och efter ett halvår slutade jag helt.
När jag väntade mitt andra barn var jag förstås orolig för att det skulle bli likadant den här gången men nu har jag lite mer skinn på näsan och sa redan på MVC att jag tänkte försöka amma men inte till vilket pris som helst. Självklart blev jag ifrågasatt redan på förlossningen eftersom en av barnmorskorna där tyckte det var mycket oansvarigt av mig att åka hem samma dag när det hade gått så illa med amningen första gången.
Men jag stod på mig, åkte hem samma kväll (förlossningen skedde mitt på dan) och den här gången gick det mycket bättre. Jag var både mer förberedd på vad som kunde hända och hade garderat mig med napp från början och så lyssnade jag inte lika mycket på amningstjatet. Tanken var att går det så går det och det gick!
Mjölken rann till redan på tredje dagen den här gången och till stor del tror jag att det berodde på att jag fick vara hemma i min egen trygga miljö, att jag hade förberett mig på att kanske inte kunna amma och därför inte kände samma press att prestera.
Så varför fortsätter personalen på mvc, bvc, förlossning och bb att ensidigt betona hur viktigt det är att amma istället för att komma med konkretaråd och tips när det inte fungerar? Och hur ska man som nybliven och förmodligen väldigt känslig mamma göra om man vill ge sitt barn ersättning när ingen kan förklara hur man gör eller hur mycket ett spädbarn äter vid varje mål. Inte är det väl Familjeliv eller allt för föräldrar som ska ta rollen som upplysare i det fallet?
Jag tror att det finns mycket att vinna på att försöka göra nyblivna mammor lugnare, tryggare och mindre stressade över amning istället för att slå in budskapet om amning som det enda rätta.
Läs även Fokus artikel om amningshetsen, lite gammal men fortfarande aktuell.
11/03/2009 at 5:12 e m
Sv: Du får jättegärna länka till min förlossningsberättelse
11/03/2009 at 6:19 e m
Jag är riktigt trött på tjatet att “alla ska amma” för det första så är det inte värt att amma till vilket pris som helst, i vissa fall så borde någon säga till att “u har försökt tillräkligt du behöver inte fortsätta kämpa om du inte vill”.
För det andra, folk borde sluta se på bröstmjölk som någon sorts mirakel kur som kan bota alla världens sjukdommar och förebygga allt från allergier till cancer, mycket av det är rena och skära myter eller propaganda om jag får säga vad jag tycker.
För det tredje så vill inte alla amma och jag anser att alla har rätten att bestämma över sin egen kropp, min kropp är min och ingen annans.
11/03/2009 at 8:35 e m
Kikade in via familjeliv… blev ju nyfiken!
12/03/2009 at 9:44 f m
Jag är jättenöjd med vår BVC-sköterska som efter 2 veckors dygnet runt-amning (då menar jag 1 gång i timmen dygnet runt, jag höll på att bryta ihop av trötthet) och bebis som skrek hela natten av hunger, sa att “nu är det väl dags att prova med ersättning”. På BB sa de bara att jag skulle amma mer, och att alla kan amma. Nej, alla kan inte amma. Jag hade helt enkelt inte mjölk så att det räckte. Samma sak för min mor och mormor, men de slapp amningsfascister på sin tid.
12/03/2009 at 2:48 e m
Tack för ett bra inlägg! Det många glömmer i amningsdebatten är att det finns vi mammor som av någon anledning inte kan amma! Som varit helt inställda på att amma våra bebisar, men när det väl kommer till kritan så fungerar det helt enkelt inte!
För mig blev det så. Bvc tyckte att min son gick upp för långsamt i vikt och sade åt mig att börja med tillägg (min son var då en vecka gammal och hade redan uppnått sin födelsevikt..). Dessutom var jag ombedd att gå till bvc för vägning två gånger i veckan. Oerhört stressande för en osäker förstagångsmamma.. Eftersom jag inte ville att amningen skulle bli lidande muggmatade vi sonen med ersättning efter amning. Bvc-sköterskan sade åt oss att vi gott kunde börja med nappflaska eftersom amningen redan var så pass etablerad, så då gjorde vi det. Och där gick det snett. När sonen väl fått smak på nappflaskan vägrade han plötsligt bröstet. Jag gjorde allt jag kunde för att vi skulle hitta tillbaka till amningen, men till slut fick jag ge upp och börja med ersättning (pumpade ett tag, men brösten tog stryk, dessutom producerade jag mindre och mindre mjölk till följd av all stress och oro). Jag drabbades av förlossningsdepression och för mig blev amningen ett enda stort misslyckande, en sorg jag fortfarande (5 månader senare) inte har kunnat bearbeta. Och varje gång jag tar fram kartongen med ersättning så möts jag av texten: “VIKTIGT! Bröstmjölk är den bästa födan för det späda barnet.”. Som en daglig påminnelse till mig att jag inte kan ge mitt barn det allra bästa, utan bara det “näst” bästa. Det hugger i hjärtat varje gång och får mig verkligen att känna mig som en totalt misslyckad mamma. Och den ständigt aktuella amningsdebatten gör även den ett bra jobb med att knäcka den lilla självkänslan man har kvar. Där sitter de andra mammorna med brösten fulla med mjölk och ammar sina barn som det mest självklara i världen, och föraktar och fördömer oss som flaskmatar våra små. Och det gör vansinnigt ont. Varje gång.
13/03/2009 at 6:59 f m
[...] Mamma ska amma till varje pris [...]
13/03/2009 at 12:11 e m
[...] 2009 · Inga kommentarer Amningsfascimen är återigen aktuell, skriver Anna på bloggen Mammamaffia. Det är jobbigt att amma och man ska ju inte behöva offra hur mycket som helst för sin [...]
13/03/2009 at 12:46 e m
Jag kunde inte amma mer än 2 mån. Självklart är “amningsfascismen” onödigt skuldbeläggande. Men jag tycker det lätt drar för långt åt andra hållet också. Som i ditt eget inlägg här ovan, inte en rad om att amningen är för BARNET, bara argument om att “visst är det mest praktiskt på natten” osv. Mammors fixering vid sig själv är lika jobbig som amningsfascismen. Och du som skrev att amningens positiva verkan är “propaganda”, det är inget som man “tycker” – det är ju helt belagt, vetenskapligt, vad amningen betyder. Det är t o m så att forskningen fortfarande hittar nya fantastiska funktioner med amningen, det är verkligen ingen “myt”!!! LÄS PÅ i stället för att bara fantisera. Amning är något som är biologiskt helt fantastiskt, men desto viktigare då också att vi, som amningen nu inte funkar för, slipper bli ännu mer skuldbelagda. Det räcker med det negativa i sig att inte kunna amma…
13/03/2009 at 12:56 e m
Att tvingas amma till viket pris som helst är det vidrigt löjligaste som jag stött på, speciellt då jag är en nybliven pappa som kunnat se detta på ett mer objektivt plan. Min sambo hade mycket svårt att amma vår son, alla sa att det skulle rinna till så småningom. Vilken BULL!!! så var det inte. Trotts försök dygnet runt i en vecka… pumpa så blev det ett par milliliter. Dessutom så var han ganska liten när han kom ut 2900gr. Så han gick ner ganska mycket innan vi själva fick ta initiativet och ge honom ordentligt med ersättning. Efter detta blev han som en förbytt bebis. Från att skrika och vara missnöjd till att vara helnöjd och äta hur mycket som helst.
Dessutom så är vi två som kan ta HELA ansvaret för honom. Min sambo fortsatte och amma honom tills mjölken sinade helt, viket den gjorde efter en månad.
Kan tala om för er att min sambo tycker att hon var en värdelös mamma på grund av all BULL som cirkulerar kring en så simpel sak som amning.
Det är klart att man bör amma om man kan och kanske inte ska ge upp direkt, men du kan faktiskt göra båda delar. Enligt de rön som jag läst så är det bara de första tio till femton milliliter vid varje amningstillfälle som innerhåller de nödvändiga fetter och antikroppar som är viktiga, för övrigt duger ersättning alldeles utmärkt. Vår son är idag sex månader och han har inte varigt sjuk eller några allergier hittills i alla fall.
13/03/2009 at 2:00 e m
Jenny L:
det finns nog ingen mamma som inte vet om att amning är det allra bästa för det lilla barnet, därför blir det ju ännu mer ångestframkallande när det inte funkar. Men förutom att det är bra så är det ju praktiskt också.
13/03/2009 at 2:41 e m
Trist att läsa att du inte fick mer hjälp… Skönt att det ordnade till sig med tvåan i alla fall! Jag blev mamma 2002 och fick mycket hjälp på BB. Jag läste även mig till många goda råd på FöräldraNätet.
13/03/2009 at 8:15 e m
Jag har länkat till ditt inlägg idag och trodde att det skulle bli en automatisk pingback men icke.
Efter det har jag försökt med en trackback men även med utan synligt resultat.
Här är i alla fall mitt inlägg där jag har länkat till dig.
http://evassvammel.se/?p=135