Det kan väl inte vara annat än hormonellt?
Det här att man som gravid, både kvinna och man, får behovet och lusten att fixa, göra iordning, pyssla och ja, det kända ”boandet” inför bebisens ankomst.

Jag stickar.
Och vill sticka mera.
Och ännu mera.
Jag ska sticka hela världen lilla mamma?

När jag väntade sonen stickade jag en hiskeligt ful mintgrön/vit-randig kofta, matchande tossar, och hjälmmössa. Ingenting jag någonsin skulle förmå mig att faktiskt klä mitt barn i med gott samvete, men likt förbannat skulle det stickas.
Den blivande mormodern stickade minst lika fula, dock välstickade, kabelmönstrade ljusgula tröjor och toppluvor.
Fruktansvärt.

Denna gången håller jag mig till en faktiskt ganska så söt vit filt med rutmönster och en virkad nougatfärgad kant på, matchande tossar, kanske en fulsöt hjälmmössa och en typ av gosedjur/docka, som inte kommer vara till för att lekas med, men ändå ska göras.

Längre än så har jag inte kommit.
Jag imponeras då jag hör om de blivande mammor som kör en genomröjning av hela huset i väntan på bebisen, tar sig an stora projekt och så vidare.
För mig finns bara inte den orken eller tiden, så min stickning får vara mitt massiva boande.

stickigt

/ C

Annonser