Sonen, snart 6 år gammal, tappade sin första tand i tisdags kväll.

Själv var jag ute på vift men han ringde, gråtandes, förtvivlad, förkrossad, och snyftade fram att tanden var ute.
Jag sade tröstande att det växer ut en ny, tuffare vuxentand där sedan.
Han fortsatte snyfta ”Men jag ville ha kvar den ju!”.

Tur nog förvandlades tanden till en skinande blank guldslant över natten till onsdagen. En guldpeng som nu inte får spenderas eller blandas med övriga pengar i spargrisen, för tänk, tanden kanske fortfarande finns kvar inuti myntet!

Det är intressant det där.
Jag vill nog kalla det milstolpar i våra barns, och våra, liv.
Första leendet.
När de kryper.
Ställer sig.
Går.
Första tanden.
Smakisportioner.
Dagisstart.
Tappa tänder.

Det går att rada upp hundratals av dessa bara under de första 6 åren kan jag tänka mig. Och de fortsätter förmodligen hela våra liv.
I valfri ordning.
Men de alla är ganska stora för oss, både som medverkande och iakttagare.

Tänka sig att jag började gråta när vi för några veckor sedan upptäckte den lösa lilla tanden.
Min stora lilla kille.
Jag var så stolt.
Att han dessutom i samma veva lärde sig vissla, minst lika bra som jag, gjorde det lite större.

tandlos

Jag tycker det är så häftigt att få vara här.
Att få se.
Att få spela med.
Det är ett privelegium att få se sitt barn utvecklas och växa upp. Att få forma barnet, lära barnet rätt från fel och följa med i det där unika, otroliga, som alla barn genomgår; livet.
Hela förvandlingen.

Med risk för att låta helylle; Det är HÄFTIGT med barn.
It´s hip to be square?

Annonser