Ytterligare ett möte på föräldrautbildningen är avklarat.

Denna gång med fniss, skratt, igenkännelse och nyttig information.
En diakon från Svenska Kyrkan satt och spelade upp olika familjescenarion medan hon vrålade ”fan”, ”jävlar” och ”helvete”.
Sådant som jag alltid tycker är extra lustigt, för alla vet väl att TROENDE inte FÅR svära?! 😉

Fokus var parrelationen.
Vetskapen om att den förändras när man får barn är inte så självklar för alla. Jag är den enda föräldern där som har barn sedan tidigare, då tar de fromma, väna, oförstörda, för givet att jag vet allt redan, att det här bara blir en upprepning, men inte då.
Det känns som första gången. Igen.
Min sambo är den erfarna fadern då han fått övning med min 6-åring. Han har ju i princip varit pappa på heltid sedan han träffade mig. Han kan det där.

Ändå ska det komma tips om hur han ska vara pappa från förstagångsföräldrar. (Sidospår.)

Vi pratade om förväntningar, om hur påfrestande det kan bli för förhållandet i babylyckan, om samliv, intimitet, separationer, parterapi, ekonomi och hur olika vi är och hur olika våra uppväxter varit, vilket också präglar oss som föräldrar.
Jag tycker det var intressant.
Visserligen tycker jag att det mesta som har med samtal och terapeutiska inslag att göra är intressant. Och att det just handlade om barn, förhållanden och föräldraskap var bara ett plus i kanten.
Det är vad jag bryr mig om i livet.

Vidare vill jag nog säga att det här förmodligen var den föräldraträff vi hade mest utbyte av och fick även hem lite papper med övningar vi ska göra. Någonting som säkert kan bli både roligt och irriterande för både mig och min sambo då vi säkerligen kommer ha olika synesätt på saker och ting.

Om föräldraskap vore en religion så skulle jag förmodligen vara troende.
Jag tycker det är häftigt och härligt och ett privelegium att jag får göra det här igen.

Frälsare?

Annonser