Det finns en grupp väldigt ångestladdade, men samtidigt härliga händelser hemma hos mig.
Måltider.

Vi snackar frukost, mellis, lunch, mellis, middag och i vissa fall någon form av kvällssnacks.

Jag har haft en ätstörning, från tonåren, upp i vuxen ålder, med nästan dagliga tankar om återfall.
Jag har varit överviktig. Hela mitt liv.
Tills för några år sedan då jag tog itu med mig själv med den morot som jag hört hundratals kvinnor ha; Jag vill vara en hälsosam mamma till mina barn.

Man vill vara en mamma som orkar leka, springa, vara glad, lyfta och vara pigg. Sådant som sunt leverne, bra mat och motion gör med oss.
Främst av allt vill vi ju lära våra barn hur man ska äta rätt, och hur kan vi göra det när vi själva är ett mindre berg att bestiga. (Nej, inte ”HAR ett mindre berg att bestiga”. Är.)

Min vilja och morot, sonen, gjorde att jag de första 10 månaderna då jag ”kämpade” gick ner 38 kg. Dessa 38 sjönk senare till 50 kilos viktnedgång inom ytterligare några år.
Min ämnesomsättning och förbränning är igång nu, som hos en ”normal” människa, och inte var det väl busenkelt alla dagar, men det gick ju.

En av mina största rädslor är att mina barn ska bli överviktiga, retade/mobbade, inte må bra kroppsligt och mentalt och fara illa av de ”faror” fel mat kan utsätta oss för.

Därför har jag gått och blivit en sådan där mamma som skäms över snabbmatsmiddagar, varma mackor, micromat etc. Det är någonting jag talar tyst om de få gånger det händer.
Jag tvingar mig själv att vara en bullmamma som rullar egna köttbullar efter jobbet en tisdagskväll. Mosar mina egna potatisar. Stuvar mina egna grönsaker.
Gör all mat från scratch, och nästan tvångsmässigt tvingar min familj äta sallad och grönsaker till varenda måltid.

Jag vill ha koll på vad jag ger min familj att äta.
Pulversåser får det att krypa i ryggraden på mig, men av bekvämlighet och på stressiga, trötta vardagskvällar dyker de upp titt som tätt.

Vi har en viktig lära hemma hos oss. Det är ganska ofta vi talar med 5-åringen om hur viktigt det är att man rör på sig. Att man får äta godis och glass, bara man har tillräckligt med spring i benen och tandborstar att ingenting sätter sig och tandtrollen kan börja gro.
Samtidigt vill jag inte ge mina barn för mycket tankar om maten.
Av rädslan för ätstörningar.
Är jag helt fel ute?

kostcirkel

Hur gör ni?
Hur fungerar du?

Annonser