Föräldrautbildningen.
Idag har vi sett film med en 10-minuter gammal gnyende bebis.
Jag satt och tänkte lite för mig själv hur iskalla de andra var. Mina tårar sprutade.
Som vanligt. 🙂
Jag kan bara inte se nyfödda bebisar, eller bebisar, kort och gott.

Vi befann oss på byns bibliotek med bland annat en barnpedagog från sociala enheten, samt ansvarig bibliotekarie för barnböcker och events, som de verkar ha gott om i vår lilla håla.
Bibliotekarien påpekade vikten av att läsa högt för våra barn. Vad det gör för barnets sinne och språkutveckling, samt hur tidigt vi faktiskt kan börja med detta, och nu skäms jag.
SKÄMS.

Med sonen har jag varit riktigt dålig på att läsa sagor. Jag vill så gärna, för hans skull, men jag tycker verkligen inte om det, och jag anar att han faktiskt märker det på mig de gånger i månaden, eller… *harkel*… halvåret, som jag faktiskt sätter mig ner med honom och läser en saga eller två.

Han älskar dem. Han älskar att krypa upp bredvid och mysa när jag läser.
Jag älskar det också. Myset. Inte sagan.

Jag vill läsa för bebisen också när det är dags.
Jag vill vara som min mamma som varje kväll satt bredvid mig i sängen och läste alla Pelle Svanslösböcker för, och med mig. Det var underbart.

Bibliotekariens ord om språkutveckling, förebyggande mot läs- och skrivsvårigheter, och att få barnen att tycka om språk och lära sig, slog hårt.

Sonen är begåvad. Det vet vi ju redan. Han stakar sig fram och övar med läsning men det går väl lite sisådär, likaså att skriva. Han skriver mer än gärna bokstäver, men de hamnar lite huller om buller och det enda han egentligen kan skriva felfritt sedan en lång tid tillbaka, är sitt eget namn.

Från början hade han ett till språk med sig i bagaget, pappans språk, där han tyvärr aldrig, trots mitt tjat om det, fick chansen att utveckla och lära sig det språk han verkligen har gratis.
Svenska och engelska, som han kan en hel del av nu, fastnar, förklarligt, men inte sin faders språk. Vilket är synd.
Med det hade han blivit minst trespråkig.

I bilen på väg till jobbet idag lovade jag mig själv att ta itu med läsandet. Att kanske viga två, tre kvällar i veckan åt att läsa för sonen.
Trots min avighet mot det.
Jag behöver förmodligen min sambos hjälp att pusha mig.

abc

Sonen fyller sex år snart. Om bara några veckor.
Han kanske har specifika böcker och genrer han faktiskt tycker om och vill höra och läsa?
Det kanske är dags att gå med i någon bokklubb eller liknande för tips, inspiration och åldersanpassade böcker.

Vad tycker sexåriga pojkar om i bokväg?

Läser du för ditt/dina barn?
Gör ni en mysstund lite då och då eller vid nattningen varje dag?