Föräldrautbildningen idag började segt.
Det var vår muntorra, nervösa, mumlande, men ganska söta barnmorskestudent som höll i dagens kurs.
Det kändes lite skevt att hon, som yngre än oss alla, utan faktiskt erfarenhet och bara skolbokssmart skulle förklara för oss om förlossningar och smärtlindring.

Jag var den enda med erfarenheten där, och det blev väl så, mer än en gång, att jag ställde frågor jag redan visste svaret på, just för att jag visste att förstagångsföräldrarna där inte ens hade vetskapen om att det var aktuella händelser man kunde fråga om.
Det kändes lite fånigt och jag fick nästan svårt att formulera frågorna.

Som vanligt var det jag och sambon som hördes mest och man kan väl lite påstå att det slutade med att vi tog över kursen. Han med tips och pappatankar, som styvpappa till min son och vad han upplevt och lärt sig av det.
Det var inte första gången han fick beröm för sina kloka ord och tips.
Men lika roligt var det.
Vi båda kände nog att vi hade mer utbyte av det utbildningen urartade till; en lång fika med andra föräldrapar om våra tankar, förväntningar, oro, förberedelser och allmänt om Försäkringskassan och allt som hör därtill.
Så ni kan ju ana att det blev en hel del.

När utbildningen dragit över 20 minuter satt barnmorskestudenten och fnittrade fascinerat och sade att hon inte velat avbryta oss då det var så otroligt roligt och intressant att lyssna på allas tankar och råd till varandra.

Kanske att det är läge att bryta av det inövade, uppstaplade 70-talskonceptet och ha det som neutrala, avslappande snackstunder?
Det var så otroligt mer informativt än att höra pålästa fakta om förlossningar.

Annonser