Jag läste lite snabbt i Aftonbladet om idéer om att införa sexualundervisning för små barn. Kanske för femåringar. Och jag tappade hakan.
Det enda vettiga som nämndes var väl ”Våga prata sex med dina barn”, för ja, det ska vi våga.

Jag är inte pryd någonstans, snarare tvärtom. Jag kanske kan ses som aningens för frispråkig i vissa kretsar.
Men är det så otroligt fel att våra barn får vara barn?
Visst minns väl även jag tankar och funderingar. Jag minns tydligt och väl hur pass mycket jag ändå visste om sex, förmodligen långt innan det hade behövts, men att ha sexualundervisning för dagisbarn känns inte okej.

Det behöver inte vara hysch hysch.
Jag tror inte alls på att dölja affektion mellan vuxna, eller undvika ämnet om det kommer på tal.
Det kan nog snarast skapa skam, någonting jag är rädd att mina barn ska känna.

De ska veta att de alltid kan komma till mig med frågor, känslor och funderingar.
Jag är nog väldigt öppen av mig å andra sidan. En familj mår bara bra av att öppet kunna visa pussar och kramar. Mamma och pappa behöver kanske inte släta av varandra med tungorna eller ha knullgungan upphängd för barnens syn i sovrummet, men att vara hemlig och inte låta ämnet få sväva öppet vid behov, ja det kan nog förstöra mer än det kan stärka.

Ingen av mina föräldrar hade ”samtalet” med mig. Det behövdes nog heller aldrig, och de kände nog av det. Jag vet inte ens hur det kom sig att jag visste det jag visste. Kanske att vi ändå hade ett så öppet familjeliv, för inte var det någonting jag talade med någon om, eller hörde av vänner eller äldre syskon.

Frågar min sexåriga son någonting om kroppen och samliv, ja, då gör jag mitt bästa för att förklara på ett sätt som hans unga, kloka hjärna kan ta och utveckla vidare på.
Men inte tänker jag sätta mig ner och ta ”samtalet” med honom.

Han är ett barn. Han ska inte behöva introduceras för vuxenvärlden. Det ska inget barn i den åldern, på något sätt.

Barn ska få vara barn.

Annonser