Jag läste någonting om ”Migo-trappan” i jakten på att hitta bra sätt att få sexåringen att inte tjurigt sätta sig emot oss när vi ber honom hjälpa till att duka, duka av, städa sitt rum, hjälpa till hemma och hämta ditt eller datt.
Men jag vet inte riktigt om jag faktiskt kan komma överrens med hela den där grejen med belöningssystem för barn för att få dem att göra vad vi ber dem om.
Är det inte bättre om de lär sig att vissa saker bara måste göras, att man inte alltid kan få någonting för att göra mindre roliga saker?

Min son har alltid varit så duktig och hjälpsam.
Så pass att jag blivit löjligt bortskämd och reagerat då jag sett hur andra barn betett sig, men på sistone har han mer och mer börjat säga ifrån då det gäller att t ex städa sitt rum.
Han försöker förhandla.
”Om jag städar så får jag spela tv-spel?”
”Vad får jag om jag bär ut min smutsiga tallrik och ställer den i diskmaskinen?”

Jadu…
Nej, du får inte spela tv-spel. Du får ett rent och trevligt rum att leka i!
Disken? Ja, du får en glad och nöjd höggravid mamma som inte känner sig som tråkigast i världen med allt tjat?

Jag vill inte belöna honom för vad jag anser är självklarheter!

Dock har jag märkt mig själv bli mer och mer lik min mor som kunde hota med svarta sopsäckar som leksakerna skulle få bo i och aldrig mer se dagens ljus om jag inte städade omedelbart. Det var effektivt.
Och fungerar även här. Trots att sonen gråtfärdig tvingas till att städa.

stedasteda

Jag håller mig nog till det enkla raka tipset vi ska lära våra barn att ta ansvar för sina saker, ta hand om dem, städa upp efter sig med mera, utan belöningar och om det stört omöjligt fungerar? Ja, testa att göra en lek av det?
En tävling om vem som kan vika ihop sina kläder snabbast och få in dem i garderoben.
Vem som först hinner klä på sig, städa en viss yta, diskar renaste tallriken.
Det fungerar det med.

Annonser