Det här inlägget kopierar jag rakt av från min andra blogg.

Jag har lite ångest över att jag snart ska börja jobba igen efter föräldraledigheten. Inte för att jag inte gillar att jobba, tvärtom. Utan för att en bra mamma alltid sätter sig själv i sista rummet.

Så fort jag börjar jobba heltid vet jag att det dåliga samvetet kommer komma som ett brev på posten. Och då kommer ju ändå barnens pappa vara föräldraledig på heltid det första halvåret så egentligen borde jag inte ha nånting att få dåligt samvete över. Men ändå känns det som om min karriär är ett svek mot hela familjen och att jag är en dålig mamma som kan låta något så trivialt som ett jobb vara viktigt.

Ännu värre kommer det bli när minsta dottern börjar på dagis i september. Då kommer skuldkänslorna verkligen kicka in. För trots att hon säkert kommer ha det jättebra och förhoppningsvis trivs lika bra som storasyster kommer jag ändå känna mig som en värdelös mamma som inte vill jobba halvtid och hämta klockan tre för att hinna baka bullar (vilket vi ändå aldrig gör eftersom jag tycker det är jobbigt med allt stök).

Hur vi löser dagisfrågan är inte klart än men förhoppningsvis kommer älsklingen som jobbar närmare och slutar tidigare gå ner lite i arbetstid så att dagarna inte blir orimligt långa men oavsett kommer jag känna mig som skurken.
Det spelar ingen roll hur bra jag tycker det är med förskola för i mitt huvud hör jag bara rösterna ”barn mår bäst av att vara med sina föräldrar” (läs mamma). ”Varför skaffar man barn om man inte vil vara med dem?” och ”barn ska inte behöva vara mer än 40 timmar i veckan på dagis”.

Är man verkligen en sån dålig mamma om man inte ger upp hela sitt liv för att vara med sina barn de första fem (sju?) åren? Och varför får pappor jobba heltid utan att känna sig som världens sämsta föräldrar?

Jag blir inte klok på det men nånstans tycker jag at man borde kunna få både och. Både vara förälder och kunna ha ett vanligt jobb. Är det för mycket begärt?

Annonser