Jag har just haft ”rants and rambles” här för sonen, apropå inlägget tidigare om att han ska städa, mitt tjat, och att jag tvärvägrar belöningar för självklara hushållssysslor som det är nyttigt för alla barn att lära sig utföra.

Efter det sedvanliga hotandet om sopsäcken så är det nu städat och han leker med sina LEGO-bilar.

Så får han snilleblixten att nu har han städat, då kan han få titta på film, och nämner detta för min sambo, som anser att det är väl mysigare om vi tar filmmys i samband med middagen senare, men lillkillen ville se på film nu ändå.
Vi sa nej, och sambon kommer med det självklara att säga i frågan om film- och tv-tittande: ”Tittar man för mycket på tv får man FYRKANTIGA ögon!”.

Jojo, sedärja, jajamensan.
Det får man.
Det sade hans pappa till honom, det sade min mamma till mig.
Det är så.

Och vi såg på varandra och insåg hur väldigt vuxna vi är. Hur väldigt föräldrar vi är.
Hur väldigt vi tar efter våra egna föräldrar.

Det är ständiga tjat om städning, film/tv, grönsaker som ska ätas (nu har jag lyckligtvis en son som älskar broccoli, tomater, rödlök och paprika mm och knaprar glatt i sig sallader och grönsaker), ut och leka, borsta tänderna, aktiveras, klä på, klä av, på med pyjamas, inte bara sitta hemma, hitta på något, ”vad vill du göra då?” vid utbrott om att alla våra idéer är tråkiga osv.

Det är lustigt tycker jag.
Det var inte alltför länge sedan som jag hade dessa diskussioner, då i rollen som barn, med min mor.
Det kan inte vara så länge sedan.
Det var ju NYSS jag tog mitt pick och pack, rymde hemifrån med täcke, kudde, boken om Snorre Säl, några leksaker och flyttade in under trappan på källarvåningen i hyreshuset där vi bodde.

Det känns som förra veckan då jag tömt ut alla backar med mitt LEGO, blandat med Barbie-skorna och grävde en smal gångstig mellan dem då min mamma tyckte att jag skulle städa upp, annars skulle hon minsann kasta allt, alternativt FLYTTA, och LÄMNA oss barn ensamma.
Ensam med fyra ungar med en egen vilja kan inte ha varit helt busenkelt.
Men jag lärde mig av det.

Dessa ”nyss” var fortfarande under 80-talet.
Dessa ”nyss” var en rund, rultande Catharina på 5-9 år.
Dessa ”nyss” är mer avlägsna än… nyss…
Ändå så är det så färskt i minnet och jag kan höra samtalen spelas upp likt en film i huvudet.

Är det fel att avsluta med ”Jag minns det som igår”?

Annonser