Hur tänkte de nu? (artikel *mena*)
Alternativt; Hur menar de nu?
Jag har läst ”artikelns” cirka 76 ord flera gånger om nu utan att få någon klarhet eller förståelse.

Jag blir lycklig av mitt/mina barn.

Ett leende från min son och det kan ha räddat hela min dag oavsett humör. Hans livfulla berättande om hur han förra torsdagen kastade vindruvor till sina dagiskompisar under utflykten fick mig att skratta högt imorse, ge honom en puss på pannan och berätta hur underbar han är med allt han gör.

En buff från bebisen i magen och jag sitter och myser, blir varm och leendes i hela min kropp, även om det känns som att bebisens rumpa mosar revbenen på vänster sida och som att dess fot ska ta sig genom hinnor och hud och sticka ut i midjan på mig.

Är inte det lycka?

Visst kan vi klämma in vardagen däremellan både på gott och ont.
Visst är det stress, dagis, arbete, tvättande, vikande, hängande, diskande, matlagande och sömnbrist.
Men det kan vi väl inte skylla på barn att vi tycker det är mindre, ja… lyckogivande?

Det är ju sysslor, bortsett från dagis, som vi upplever både med eller utan barn.
Dumt.

Brittiska forskare?
Up yours!

Jag tvivlar på att vi föräldrar faktiskt grubblar mer över vad som nämns i de korta raderna, än på det essentiella med våra barn och deras liv.
Barn är inte för alla, men barn fyller definitivt upp mitt liv med både lycka och oro, och jag kan inte se det annat än att jag är en av de lyckligaste jag känner. 😉

Dumheter säger jag!

Annonser