april 2009


Återigen har jag lyckats halka in på ett forum där jag alldeles för ofta idiotförklarar, ja, närmast omyndigförklarar, majoriteten av skribenterna.
Utan att avslöja vilket forum tänker jag ändå gå in på ämnet jag reagerade på;

En mammaledig mamma som surt gnällde över att hennes elake sambo/man/whatever ansåg att eftersom hon var ledig och han arbetade så borde hon ta vakennätterna med barnet.
Hon var ju verkligen inte ledig enligt egen utsago.

Men är det inte så att mammaledighet är att vara ledig?

Mamma… ledighet…
MAMMA… LEDIGHET…
Mammaledighet?

Missade jag någonting nu?
Nej.

Jag är helt för delat ansvar vad det gäller barn, och är tacksam för att min sambo bråkar med mig om att jag ”tar över” mycket gällande vår nyfödda dotter, och han känner sig utanför.
Det ska vara jämlikt.

Men hur jämlikt är det egentligen att mamman är mammaledig, pappan arbetar heltid om dagarna på bortaplan, och ändå ska det delas på nätter?

Det är höjden av orättvisa!

Jag och min sambo har inte ens tagit upp frågan.
För min del finns det ingenting att diskutera. Svaret är självklart för mig:

Han arbetar heltid?
Ja, då tar jag nätterna, utan problem.
Jag vill inte riskera att han sitter trött och inte det minsta utvilad i bilköer till och från arbetet. Jag vill inte att han riskerar att missköta sitt jobb på grund av sömnbrist. Jag vill inte att han ska komma hem trött, grinig, kanske med huvudvärk, och stupa i säng utan att få spendera lite tid med oss, hans familj, innan det är dags för natt igen.

Jag är ledig när jag är mammaledig.
Detta inräknat med att jag har en sexåring, en nyfödd och en villa på 200 kvadrat och en trädgård på dryga 1000,  att ta hand om dagtid.

Jag kommer ha valet och möjligheten att vila, alternativt sova, när dottern sover om dagarna, om jag nu skulle behöva det.
Det kommer inte min sambo ha på sitt jobb.

Hur gör ni?
Är ni orättvist ”jämlika” under föräldraledigheten?
Anser du att mamma- eller pappaledighet inte är att vara ledig? Varför?
Berätta gärna.


Ja, som det nämns nedan så fick jag en liten Alice till slut.

Med bara två övertidsdagar hann jag intala mig att det aldrig skulle bli någon bebis, detta trots tre dygns värkar.

Väl hemma, med överlämnandet av storebror från svärmor, fick vi raskt vakna upp ur BB-lallandet. Sonen skulle ju fortfarande ha rutiner, middag i vettig tid på kvällen, tandborstning, uppmärksamhet och läggdags för att orka med dagis.
Med lillasyster har vi nog släppt allt om tanke på rutiner. Det existerar inte, medan det i en annan dimension fortsatt som vanligt med skötseln av 6-åringen.

Jag tror inte jag riktigt landat ännu, 12 dagar efter förlossningen. Det känns lite som en dröm.
Och hela den här grejen med att jag nu är tvåbarnsmamma. Vilken omställning!
Från ett till två!
Och vetskapen om att det ÄR möjligt att älska mer än en mer än sig själv är klart bevisad.

Det har blivit en daglig kamp att tackla en väldigt känslig, avunsjuk, men ack så stolt sexårig storebror och en nyfödd, liten för tiden, lillasyster som ständigt kräver min uppmärksamhet, närhet och bröst.
Jag försöker vara den kramiga, pusskrävande mamman jag alltid varit, men det är svårt.
Turligt nog är inte alla nyblivna syskon så känsliga, och svärmors makes tröstande och stärkande ord om att nu kanske vi faktiskt börjar se storebror för den ålder han är, gnager nyttigt i bakhuvudet.

Men hjälp…
Tvåbarnsmamma.
Det trodde jag inte om mig själv.

Än mindre att tanken på en trea väcktes sekunder efter förlossningen. 😉

som blev mamma till en liten Alice i torsdags. Så skönt att det är över va? Jag bjuder på lite virtuell champagne och hoppas få se henne live snart. Puss puss!

skumpa1

Snart är det påsk och dags för påskägg.  Som vanligt köper vi nog någon leksak istället för godis eftersom sexåringen brukar få ofantliga mängder godis ändå av alla släktingar (jo hon är första barnbarnet på båda sidor så det går liksom inte att begränsa).

I år blir det nog en DVD-film och jag velar mellan Mamma Mu och Madagaskar 2. För mina egna örons skull lutar det åt Mamma Mu, varför måste de göra barnfilmer så skrikiga?

mammamu c2a8madagaskar

Lilltjejen som varken äter godis eller bryr sig så värst mycket om leksaker (tvättlapparna på kläderna är minst lika intressanta som en 500-kronorsleksak) får nog en mössa från Polarn o pyret.

mossa

Själv önskar jag mig något guldigt och glittrande i påskägget i år. Men får jag inte det kan jag tänka mig  ett litet självvårdskit i form av 8-hourcreamansiktsmaskvolummaster, fotcreme, Clean Fresh laundry och en prenumeration på Mama. Jag gissar att det är bäst att jag fixar mitt påskägg själv i år.

paskagg1

Dagens metrokrönika får stående ovationer av mig. För dig som inte orkar läsa den skriver (barnlösa) Cissi Wallin om att hon minsann inte tänker bli en bitter beklagande surmorsa när hon får barn. Vanligtvis brukar jag tycka att folk som inte själva har barn inte ska uttala sig så mycket om hur de ska eller inte ska göra när de får dem (muta och hota-metoden brukar till exempel inte gillas av barnlösa men älskas av alla föräldrar jag känner). Men i det här fallet är jag beredd att hålla med.

Att bli en bitterfitta är enligt mig ett val. Visst, det är inte lätt att hålla humöret uppe när man måste stressa mellan att försöka hålla igång jobb, hinna till dagishämtningar, vabba och däremellan försöka ha någon slags socialt liv. Men bitterhet är ett val man gör, liksom valet att bilda familj. Det finns inget som säger att det måste vara på ett eller annat sätt. Men att vara bitter över att livet inte blev som man hade tänkt sig leder ingenstans.
Din manlige kollega kanske har bättre lön än du, din man kanske inte lägger strumporna i tvättkorgen när du vill det (inte min heller) och du kanske missar ett steg i karriären när du är mammaledig. So what?

Det kommer alltid finnas någon som är bättre, mer framgångsrik, har mer väluppfostrade barn, åker på trevligare semestrar och har färre celluliter än jag, men det spelar faktiskt ingen roll. Det här är mitt liv och jag väljer att leva det och glädjas åt barnhistorier, förundras över tappade tänder, hämta på dagis, sova illa ibland men också överösas av kärlek, glädje och underbara bebiskramar.

Bitterhet är ett val, jag väljer bort det…

Det var ett roligt ord jag kom över inne på en ankomstgrupp på AlltFörFöräldrar under helgen.
Pushpresent”.

Att man unnar sig själv någonting i samband med barnets födelse.

Jag har hört om mysdressar, smycken och lite dyrare hoodies.

Barnet får ju tillräckligt med uppmärksamhet och presenter ändå.
Men vi nyförlösta kanske inte får det med våra spruckna underliv och mellan våra frenetiska knipövningar för att hamna på noll.
(JA, knipkulor är ett MÅSTE att köpa, men det räknar jag inte in som en present till mig själv, även om det finns förgyllda sådana.) 😉
Dessutom skulle det minst sagt ta hus i helvete om sambon gav mig knipkulor i present.
Hur skulle jag tolka det tror ni?

Visst har jag tidigare hört om de kvinnor som av barnets far får någonting fint, minnesvärt i present då barnet föds, för tänk vilken prestation vi egentligen genomgår.
Alternativt ett smycke.
Någonting man kanske sammankopplar med födelsen för resten av sitt liv, men pushpresent var roligt det med.

Med sonen fick jag ingenting.
Jag fick en tulpanbukett av min mor vad jag minns.
Faktiskt uppskattat det med, men jag tycker ju om tulpaner. Av sonens pappa fick jag ingenting, det hade jag inte en tanke på, och inte från mig själv heller.
Jag tyckte nog inte om mig själv tillräckligt mycket för att förstå att jag kunde glädja mig själv.

Nu har jag börjat fundera på pushpresent.
Jag tänker automatiskt något smycke. Kanske ett namnsmycke med sonens, och bebisens namn.
Det är ju någonting jag faktiskt verkligen önskar mig och eftersom jag känner sambon så pass väl att jag vet att han inte köper någonting till mig då jag ”bara ska föda barn” och det är ju ”någonting kvinnor gjort i alla tider” så får jag nog hitta på någonting på egen hand. 🙂

amandaegilson

Storfavoriten i lång kedja från Amanda Egilson.