Dagens metrokrönika får stående ovationer av mig. För dig som inte orkar läsa den skriver (barnlösa) Cissi Wallin om att hon minsann inte tänker bli en bitter beklagande surmorsa när hon får barn. Vanligtvis brukar jag tycka att folk som inte själva har barn inte ska uttala sig så mycket om hur de ska eller inte ska göra när de får dem (muta och hota-metoden brukar till exempel inte gillas av barnlösa men älskas av alla föräldrar jag känner). Men i det här fallet är jag beredd att hålla med.

Att bli en bitterfitta är enligt mig ett val. Visst, det är inte lätt att hålla humöret uppe när man måste stressa mellan att försöka hålla igång jobb, hinna till dagishämtningar, vabba och däremellan försöka ha någon slags socialt liv. Men bitterhet är ett val man gör, liksom valet att bilda familj. Det finns inget som säger att det måste vara på ett eller annat sätt. Men att vara bitter över att livet inte blev som man hade tänkt sig leder ingenstans.
Din manlige kollega kanske har bättre lön än du, din man kanske inte lägger strumporna i tvättkorgen när du vill det (inte min heller) och du kanske missar ett steg i karriären när du är mammaledig. So what?

Det kommer alltid finnas någon som är bättre, mer framgångsrik, har mer väluppfostrade barn, åker på trevligare semestrar och har färre celluliter än jag, men det spelar faktiskt ingen roll. Det här är mitt liv och jag väljer att leva det och glädjas åt barnhistorier, förundras över tappade tänder, hämta på dagis, sova illa ibland men också överösas av kärlek, glädje och underbara bebiskramar.

Bitterhet är ett val, jag väljer bort det…

Annonser