maj 2009


Eller kan man jobba heltid och ha familj utan att hela tiden ha dåligt samvete för något?

Anledningen till min bloggfrånvaro beror till stor del på att jag har börjat jobba heltid igen efter föräldraledigheten.  Nu är sambon hemma med barnen och jag jobbar. Och jag måste erkänna att jag älskar att jobba. För även om jag ibland suckar och klagar över långa pendeltider, dålig organisation, för många möten och krångliga beslutsvägar så tycker jag om att gå til jobbet, att dricka köpkaffe till frukost, diskutera strategier och bara syssla med sånt jag är bra på. Jag tycker om att se resultat av det jag gör och få umgås med andra vuxna och prata om annat än barnuppfostran, mat och sovtider.

Face it, försälraledighet var inte min grej.

Men, och nu kommer det stora menet, jag har ständigt dåligt samvete. Jag får dåligt samvete när jag inte kan jobba över och avsluta något samtidigt som mina (barnfria) kollegor glatt stannar kvar på kontoret. Och änu mer dåligt samvete får jag när jag går hemifrån på morgonen och stora tjejen frågar om jag inte kan sluta tidigare för att vara med henne. Jag får dåligt samvete över att jag missar allt som lilltjejen lär sig på dagarna, att jag inte kan följa med till BVC eller bara gå ut och gå med henne i vagnen.

För mig är det inget alternativ att vara hemmamamma, jag tror varken jag eller barnen skulle må särskilt bra av det. Jag vil jobba, driva projekt, komma med idéer och genomföra dem och få en feedback jag aldrig skulle kunna få som hemmafru.  At jobba deltid är inte heller speciellt lockande eftersom det fortfarande bara skulle öka på känslan av att inte räcka till, varken på jobbet eller hemma.

Så hur gör man? För att bli en nöjd, harmonisk, arbetande mamma, utan dåligt samvete? Jag vet ju att barnen inte far illa, varken av att vara på dagis eller hemma med pappa, ändå känner jag mig som en svikare.

Annonser

Efter dotterns födelse har jag fått en viss ökad förståelse för en viss grupp av människor.

De människor som väljer att skaffa många barn.
Med många menar jag fyra och fler.
Jag växte själv upp i en familj med fyra barn och det kändes faktiskt som det optimala. Det fanns alltid någon att ty sig till.

De tidigare tänkta kommentarerna då jag hörde om någon med fyra, fem, sex barn, eller fler än så har helt slagits bort.
Det var inte alltför ovanligt att jag tänkte som många andra tänker då man stöter på en sjubarnsmamma på något forum på nätet;

”Vad fan, skaffa en hobby!”,
”Ska ni befolka världen eller?”
och den gamla godingen; ”Har ni ingen tv hemma?”

Helt plötsligt är jag på deras sida.
När jag trött sitter i soffan om kvällarna och ser min sexåring och min nyfödda kan jag inte annat än att tänka att det skulle inte sitta fel med en till. Eller två… Kanske tre, fyra när vi ändå är igång?
Blir det såhär fina och bra barn kan jag absolut tänka mig att öka invånarantalet och barnafödselstatistiken i Sverige.

Det kluriga blir väl tiden, kroppen och ekonomin.

Surrogatmammor är inte min grej, jag älskade att vara gravid, och vill göra det om och om igen!
Och flerbarnstillägget gör ingen till miljonär riktigt.

Men utöver det, och fram tills det lönar sig lite mer  är jag en pseudobarnmaskin.

hurmangabarn

Här stod det ju tämligen skitstilla.

Anna och jag skäms. Med all rätt.

Jag tror att det var det vanliga livet som gjorde sig påmint här.
Födsel av bebis för min del, och tillbaka till heltidsjobbet för Anna.
Men hang on!
Jag är mammaLEDIG. Det finns massor med lattepromenader jag kan samla på mig mammadravel på.
Jag får väl se till att fiska smaskiga detaljer på kyrkans öppna förskola om småbarnsföräldrars skräckfyllda tillbakagång till sexlivet, sladdriga magar, anklagande om att sambons snopp blivit liten då man inte knipit som man ska, eller varför inte tips om var du hittar de finaste knipkulorna, kanske dags att dra fram någon rackare som vill gästblogga här, antingen om hur du lättast kan sno Gwen Stefanis mammastil eller en helyllemorsa med synpunkter på varför du är antikrist om du köper färdig burkmat till parveln istället för att slänga ihop egen sörja utan massa E.

Ja…

Ni förstår ju.
Det är på G.
Bloggdöden har inte fångat oss. Inte heller svininfluensan.
Vi råkade trycka på snoozeknappen.