Efter dotterns födelse har jag fått en viss ökad förståelse för en viss grupp av människor.

De människor som väljer att skaffa många barn.
Med många menar jag fyra och fler.
Jag växte själv upp i en familj med fyra barn och det kändes faktiskt som det optimala. Det fanns alltid någon att ty sig till.

De tidigare tänkta kommentarerna då jag hörde om någon med fyra, fem, sex barn, eller fler än så har helt slagits bort.
Det var inte alltför ovanligt att jag tänkte som många andra tänker då man stöter på en sjubarnsmamma på något forum på nätet;

”Vad fan, skaffa en hobby!”,
”Ska ni befolka världen eller?”
och den gamla godingen; ”Har ni ingen tv hemma?”

Helt plötsligt är jag på deras sida.
När jag trött sitter i soffan om kvällarna och ser min sexåring och min nyfödda kan jag inte annat än att tänka att det skulle inte sitta fel med en till. Eller två… Kanske tre, fyra när vi ändå är igång?
Blir det såhär fina och bra barn kan jag absolut tänka mig att öka invånarantalet och barnafödselstatistiken i Sverige.

Det kluriga blir väl tiden, kroppen och ekonomin.

Surrogatmammor är inte min grej, jag älskade att vara gravid, och vill göra det om och om igen!
Och flerbarnstillägget gör ingen till miljonär riktigt.

Men utöver det, och fram tills det lönar sig lite mer  är jag en pseudobarnmaskin.

hurmangabarn

Annonser