juli 2009


Är det här ett skämt eller på riktigt?
Enligt något engelskt nätforum är iallafall brittiska mödrar så överbeskyddande mot sitt första barn att de blåser lilla stjärten torr med hårtork efter blöjbytet och ringer akuten när älsklingen blivit blå om läpparna av isglass.

Jag antar att det kan vara sant.

Jag har träffat på sorten själv. Det är de som sitter och tar upp all plats i väntrummet på barnakuten eftersom deras lilla älskling har 38 graders feber. (38 grader ÄR ju inte ens feber! ) Trots att ungen mår skitbra och är hur glad som helst sitter de och väntar på doktorn för det kan ju faktiskt vara nåt. Förmodligen är det därför väntetiden på barnakuten är sisådär 5 timmar i snitt.

Dessutom är de så sjukligt osäkra att de låter sitt lilla sockergull få precis vad det vill. Jämt.
Skulle mamman någon gång säga nej till det lilla barnet börjar barnet tokskrika och eftersom mamma inte vill känna sig som en dålig och orättvis mamma får barnet sin vilja igenom. Igen.

Det är förmodligen samma mammor som tillbringar all sin lediga tid med att hitta på skojiga aktiviteter och roliga utflykter för barnet och som aldrig, aldrig någonsin skulle tillåta sig tänka tanken attgöra något för sin egen skull. Eftersom egentid mest är till för såna där egoistiska, självcentrerade mammor som struntar i sina barn.
När barnet blir lite större och svarar med att bli sur och försöka slita sig loss från sin kvävande mammas omsorger förstår hon ingenting och blir helt förkrossad. Vad har hon gjort för fel?

Läste att engelska fotbollsspelaren Wayne Rooney och hans fru Colleen väntar bebis. Colleen har gjort superkarriär som fotbollsfru (ok, hon skriver krönikor i OK! och verkar ha övertagit epitetet Queen of the WAGS* från Victoria Beckham) och nu är hon visst gravid. Kul för dem!

Jag hoppas bara att hon kan undvika att göra en Posh, och hårdbanta efter förlossningen. Hon är snygg som hon är tycker jag.

coleen

*Wags står för Wives and girlfriends och syftar på fruar/flickvänner till kända fotbollsspelare

Allt om barn hade det skojiga testet – är du redo för ett barn till.

Min analys blev kort och koncis – Du verkar inte alls vara sugen på fler barn. Det vet du väl egentligen utan att göra något test?

Jo det visste jag ju redan. Är du redo för fler barn?

*trumvirvel*

Anna Kaagaard Kristensen!

Annas blogg är som en frisk fläkt i mammabloggland, totalt befriad från rosa muffluff men med många intelligenta och skarpa inlägg om aktuella ämnen. Det gör att det nästan är lika spännande att läsa bloggens kommentarer som blogginläggen. Därför skickar vi veckans award till Anna. Varsågod.

akk

mammamaffia_award

Fantastiska mamma skriver om bebislängtan och jag känner bara att nej, jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Den där hemska, förtärande längtan efter en liten bebis, efter att få känna livet växa inuti mig.

För mig är inte bebislängtan något positivt. Den började inta mig redan när vår första dotter var runt två tror jag. Jag började se mammor med magar överallt, barnvagnar, små små söta nyfödingar, pyttesmå bebiskläder och känslan av att jag också ville ha det där växte sig starkare.

Av olika praktiska anledningar valde vi (eller valde är väl fel ord, hade min sambo sagt att nu kör vi så hade jag nog gladeligen slängt alla preventivmedel på stört) att inte försöka få fler barn förän jag var klar med min högskoleutbildning.

Det tog inte många månader innan jag var gravid men de månaderna var fruktansvärda. Mellan mens och ägglossning var jag ganska lugn men så fort ägglossningen var avklarad kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att det kanske skulle ha gått vägen den här gången och förtvivlade tankar om att jag aldrig mer skulle få uppleva en graviditet, en förlossning eller en liten nyfödd bebis.

Till slut blev jag gravid och jag var superlycklig samtidigt som jag nästan oroade ihjäl mig över missfall eftersom mina graviditetssymptom inte var speciellt starka.

Och det slutade också i missfall i vecka 10. Då när jag precis hade börjat acceptera att jag faktiskt var gravid på riktigt och inte oroade mig lika mycket. Jag hade tid för inskrivning hos mödravårdscentralen några dagar senare. Men en vecka innan min födelsedag stöttes fostret ut.

De kommande månaderna var bland det värsta jag har varit med om. Bebislängtan var förtärande och var jag än vände mig såg jag stora magar och lyckliga mammor med barnvagnar. Varje vecka visste jag vilken vecka jag skulle ha varit i om min kropp inte hade varit så elak och stött bort livet ur mig. Jag kände mig tom och bebislängtan förvandlade mig till en missunsam, bitter, självömkande och elak person. Varje ägglossning var som ett eldprov och varje mens ett bevis på hur värdelös jag var som kvinna.

Efter tre månader blev jag gravid igen och den gången gick det vägen. Men det var inte förän efter ultraljudet i v 20 som jag verkligen kunde slappna av och börja njuta av min graviditet.

Så för mig är bebislängtan något jag absolut inte vill drabbas av igen. Först och främst för att jag är väldigt nöjd med mina två barn. Min hjärna vill inte ha fler barn och inte mitt hjärta heller – än så länge. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det skulle vara att drabbas av bebislängtan när man lever med vetskapen om att man inte kommer få fler. Eller går det att acceptera? Jag vet inte och jag hoppas att jag slipper hamna i den situationen att jag behöver ta reda på det.

Hur ser ni på bebislängtan? Kan man övervinna en önskan om fler barn eller är det enda sättet att försöka få fler barn? Vad gör man om en i förhållandet inte vill?

Nu till ett ämne som stör mig.
Det här kan ta skruv då det säkert finns en och annan läsare som är känslig för kritik av alla dess former, som måste hävda sig och försvara sig, och ja, skylla ifrån sig, men se det som en nyfiken, utmanande och varför inte en konstruktiv, fråga;
Varför lyckades du inte?

Barn stör mig inte, i allmänhet.
Det är föräldrars bristande talang för uppfostran som stör mig.

Jag är förmodligen lyckligt lottad då min son aldrig levt om i en matbutik. Han har någon gång ibland frågat snällt om han kan få någonting, jag har svarat konkret och ärligt att nej, idag kan han inte få ditten och datten, alternativt svarat att vi inte har råd med det just nu.
Men det slår aldrig fel.
Mina barn, andras ungar.
Hur kommer det sig att andra har barn som skriker i affärer, när vi är några få som lyckas med att lära barnen från start att så gör man bara inte?
När har dessa föräldrar misslyckats så otroligt i sin uppfostran?
Är det rakt av bara bristen på uppfostran?

Jag skyller ALLTID på föräldrarna.
Överviktiga barn?
Föräldrarna.
Mobbande barn?
Föräldrarna.
Bortskämda, skrikiga, jagskaha-barn?
Föräldrarna.
Petigamedmaten-barn?
Föräldrarna.

Barn kan knappast bära skulden för sitt beteende.

Jag är väldigt pedagogisk och konkret i mitt uppfostringssätt.
Sedan vet jag att min son skiljer sig från många jämnåriga. Jag ger sällan med mig. My way or the highway kan mycket väl stämma. Detta har han vetat om sedan blöjorna åkte på.

Grunden till mitt utbrott?

Jag har STORHANDLAT på ICA Maxi idag.
Jag fick stå och köa till kassorna i dryga 20 minuter. Min son hann fråga om en sak han ville ha. Ett HubbaBubba.
Han frågade snällt.
Jag svarade nej, och motiverade med att vi redan plockat på oss en påse med lördagsgodis för imorgon.
Han godtog det.
Detta var det enda han bad mig om under våra nästan två timmar i affären.
Han lallade runt, skuttade, sjöng resten av tiden och störde ingen annan än en sur farbror med en fis på tvären.

Hur som helst… Kassorna. Under de 20 minutrarna var det ett barn i 5-6 års åldern som rent av levde FAN. Hon skulle ha. Hon skulle ha. HON SKULLE HA. HA. HA. HA! Dumma mamma, hit och dit.
Mammans svar mot dottern var ett mesigt ”Snälla Lisa, kan du inte prata i lite lägre ton?”
Varpå ett illvrål kommer från dottern.
Ett tjutande gallskrik.
Ett evighetstjut.
Inga tårar, bara skrik. För hon skulle minsann ha.

Jag står svettig vid kassan och plockar i mina varor. Kasse efter kasse. Barnet gastar och lever om. Jag är klar.
Varmt. Arg. Tinnitus. Klappar min duktiga son lite på kinden och börjar köra den fullproppade vagnen mot utgången, går förbi mamman och flickan, spänner ögonen i mamman först, sedan en ordentlig blick på flickan, en sådan där blick min son får när han gjort någonting riktigt dumt, en sådan blick som gör att jag inte behöver säga ett ord till honom, en sådan blick som faktiskt nästan kan få honom att börja gråta.

Ett ”SSSCH!” från mig, kombinerat med ”blicken” och flickan stod med gapande mun, tystnad, mitt i sitt vrål, och bara stirrar chockat.
Mamman likaså.

Jag och sonen fortsätter ut mot bilen.
Nöjda.
Handlade.
Glada.
Nu blir det fredagsmys.

Men allvarligt talat?
Ska jag behöva rycka in när det är bortskämda snorungar som står och behandlar sina mesproppar till föräldrar som de klena, veklingar de är?
För ja, det är precis så det ligger till.

Du FÅR ryta i och säga till ditt barn på skarpen. Även ute bland folk.
Fast…
Jag tvivlar på att dessa föräldrar någonsin gör det. På riktigt.
Då hade inte barnen blivit så.

Barn blir vad du gör dem till.
Tänk om, gör om, sköt ditt jobb som förälder, och sluta för allt i världen skylla/klaga/gnälla på ditt ”jobbiga” barn.

Tänk på att ditt barn är en spegling av dig.

Vem var det som var jobbig nu?

En del i att förbereda sig inför en kommande förlossning kan vara att läsa andra mammors förlossningsberättelser. Att läsa om komplikationer, planerade eller oplanerade kejsarsnitt, långdragna eller supersnabba förlossningar är för många ett sätt att förbereda sig på det man egentligen inte kan förbereda sig på.

Därför samlar vi på mammamaffia på förlossningsberättelser. Under fliken förlossningsberättelser hittar du en del men vi vet att det finns många fler där ute så skicka in din länk till oss bums så hamnar du i vårt förlossningsberättelsearkiv. Bästa bidraget (helt godtyckligt utvalt av oss på mammamaffia) vinner dessutom ett litet hemligt pris. Tävlingen pågår t om den 10 augusti.

Nästa sida »