Nu på sommaren brukar, utöver midsommarfirande och kräftskivor, våra inbokningar mestadels gälla bröllop eller dop av någon form.

Så även mina.
Men vad väljer man?
Traditionellt dop, namngivningsfest eller bara ett papper från Skatteverket?

Våra bebisar heter ju det de heter oavsett kalas kan man tycka, även om många av oss vill göra någonting speciellt och minnesvärt.

Själv stod jag och velade mellan att bara nöja mig med ett utdrag på min dotters namn från folkbokföringen, men tänkte ändå att någon form av namnfest kunde vara intressant.
Dop var ingenting vare sig för mig eller sambon då vi inte alls är troende, och i min del av familjen så är vi inte döpta, mig undantaget då jag som 14-årig konfirmand stod och fick frisyren och sminket sabbat längst fram i kyrkan en påsknatt någon gång i början av 90-talet.
Att bara ha dop för dopets skull funkade inte heller. Dop är för mig en invigning i Svenska Kyrkan. Jag vill att mina barn själva ska få välja detta då de är gamla nog helt enkelt.
Så det slutade med att jag, på egen hand, med en muttrande sambo i bakgrunden, bestämde mig för namngivningsfest.
Något han överlät till mig med fullt ansvar.
Dessutom såg jag det som ett perfekt tillfälle att min och sambons familjer faktiskt får träffa varandra då de under dessa år endast fått en snabb glimt av de ”ingifta” släktingarna på håll.

Festen är tänkt att gå av stapeln nu på lördag, den 11 juli.
Och jag har, i ärlighetens namn, inte den blekaste om hur en namngivningsfest går till.

Det skulle till en inbjudningslista.
Jag startade på cirka 70 personer, detta inklusive barn.
Efter noga gallring av vänner på listan var jag nere på 45 personer, detta kändes fortfarande lite för saftigt. Och med lite bråk i mitt inre fick jag till slut utesluta alla vänner från listan och kvar fanns bara närmaste familjen, även detta ett mäktigt tvåsiffrigt tal.
Trots O.S.A har det väl varit lite vaga uppgifter om vilka som kommer så det rör sig om 24-34 personer.

Därefter skulle det göras inbjudningskort. Pyntas och smyckas.

Planering av mat. Enkel sådan som de flesta kan äta av. Vegeterianer, veganer liksom allergiker och barn.
En lätt och färgglad pastasallad med kycklingspett eller tofu till, som då avslutas med rabarberpaj från egna trädgården och kaffe.

Jag hade mitt klart.
Jag hade planerat in den lilla gästboken våra familjer ska få skriva sina egna hälsningar till Alice i, färgtema, ballonger, mat, dryck, plats och folk.

Då dök det svåra upp.
Den nyblivna farmodern krävde en önskelista.
Presenter hade jag inte haft en tanke på.
Och skulle VI komma på vad?
”Köp vad ni känner för” fungerade inte utan här skulle det finnas en lista med många olika alternativ.

Jag kan väl säga att själva planerandet för festen har jag kunnat sammanfatta till kanske 5-6 timmars totalt arbete, men den där listan utökade min mammalediga krävda tid till flera dagars arbete.

Nu kan jag väl erkänna, såhär två dagar innan kalaset, att det knyter sig lite i magen.
Jag ska läsa upp högt, inför FOLK, om vilka namn Alice fått och varför. Högt.
Jag som på Komvux 2006 stod gråtandes och svettandes endast framför en lärare och en vän och gjorde en muntlig redovisning på en femminuters text jag skrivit.
Det övriga arbetet, såsom salladshack, grillspettande, dukning, kaffekok och rabarberpajsbak har jag stenkoll på…

Nu återstår väntan, så får jag väl andas ut på söndag.

inbjudan

Annonser