Nu till ett ämne som stör mig.
Det här kan ta skruv då det säkert finns en och annan läsare som är känslig för kritik av alla dess former, som måste hävda sig och försvara sig, och ja, skylla ifrån sig, men se det som en nyfiken, utmanande och varför inte en konstruktiv, fråga;
Varför lyckades du inte?

Barn stör mig inte, i allmänhet.
Det är föräldrars bristande talang för uppfostran som stör mig.

Jag är förmodligen lyckligt lottad då min son aldrig levt om i en matbutik. Han har någon gång ibland frågat snällt om han kan få någonting, jag har svarat konkret och ärligt att nej, idag kan han inte få ditten och datten, alternativt svarat att vi inte har råd med det just nu.
Men det slår aldrig fel.
Mina barn, andras ungar.
Hur kommer det sig att andra har barn som skriker i affärer, när vi är några få som lyckas med att lära barnen från start att så gör man bara inte?
När har dessa föräldrar misslyckats så otroligt i sin uppfostran?
Är det rakt av bara bristen på uppfostran?

Jag skyller ALLTID på föräldrarna.
Överviktiga barn?
Föräldrarna.
Mobbande barn?
Föräldrarna.
Bortskämda, skrikiga, jagskaha-barn?
Föräldrarna.
Petigamedmaten-barn?
Föräldrarna.

Barn kan knappast bära skulden för sitt beteende.

Jag är väldigt pedagogisk och konkret i mitt uppfostringssätt.
Sedan vet jag att min son skiljer sig från många jämnåriga. Jag ger sällan med mig. My way or the highway kan mycket väl stämma. Detta har han vetat om sedan blöjorna åkte på.

Grunden till mitt utbrott?

Jag har STORHANDLAT på ICA Maxi idag.
Jag fick stå och köa till kassorna i dryga 20 minuter. Min son hann fråga om en sak han ville ha. Ett HubbaBubba.
Han frågade snällt.
Jag svarade nej, och motiverade med att vi redan plockat på oss en påse med lördagsgodis för imorgon.
Han godtog det.
Detta var det enda han bad mig om under våra nästan två timmar i affären.
Han lallade runt, skuttade, sjöng resten av tiden och störde ingen annan än en sur farbror med en fis på tvären.

Hur som helst… Kassorna. Under de 20 minutrarna var det ett barn i 5-6 års åldern som rent av levde FAN. Hon skulle ha. Hon skulle ha. HON SKULLE HA. HA. HA. HA! Dumma mamma, hit och dit.
Mammans svar mot dottern var ett mesigt ”Snälla Lisa, kan du inte prata i lite lägre ton?”
Varpå ett illvrål kommer från dottern.
Ett tjutande gallskrik.
Ett evighetstjut.
Inga tårar, bara skrik. För hon skulle minsann ha.

Jag står svettig vid kassan och plockar i mina varor. Kasse efter kasse. Barnet gastar och lever om. Jag är klar.
Varmt. Arg. Tinnitus. Klappar min duktiga son lite på kinden och börjar köra den fullproppade vagnen mot utgången, går förbi mamman och flickan, spänner ögonen i mamman först, sedan en ordentlig blick på flickan, en sådan där blick min son får när han gjort någonting riktigt dumt, en sådan blick som gör att jag inte behöver säga ett ord till honom, en sådan blick som faktiskt nästan kan få honom att börja gråta.

Ett ”SSSCH!” från mig, kombinerat med ”blicken” och flickan stod med gapande mun, tystnad, mitt i sitt vrål, och bara stirrar chockat.
Mamman likaså.

Jag och sonen fortsätter ut mot bilen.
Nöjda.
Handlade.
Glada.
Nu blir det fredagsmys.

Men allvarligt talat?
Ska jag behöva rycka in när det är bortskämda snorungar som står och behandlar sina mesproppar till föräldrar som de klena, veklingar de är?
För ja, det är precis så det ligger till.

Du FÅR ryta i och säga till ditt barn på skarpen. Även ute bland folk.
Fast…
Jag tvivlar på att dessa föräldrar någonsin gör det. På riktigt.
Då hade inte barnen blivit så.

Barn blir vad du gör dem till.
Tänk om, gör om, sköt ditt jobb som förälder, och sluta för allt i världen skylla/klaga/gnälla på ditt ”jobbiga” barn.

Tänk på att ditt barn är en spegling av dig.

Vem var det som var jobbig nu?

Annonser