Fantastiska mamma skriver om bebislängtan och jag känner bara att nej, jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Den där hemska, förtärande längtan efter en liten bebis, efter att få känna livet växa inuti mig.

För mig är inte bebislängtan något positivt. Den började inta mig redan när vår första dotter var runt två tror jag. Jag började se mammor med magar överallt, barnvagnar, små små söta nyfödingar, pyttesmå bebiskläder och känslan av att jag också ville ha det där växte sig starkare.

Av olika praktiska anledningar valde vi (eller valde är väl fel ord, hade min sambo sagt att nu kör vi så hade jag nog gladeligen slängt alla preventivmedel på stört) att inte försöka få fler barn förän jag var klar med min högskoleutbildning.

Det tog inte många månader innan jag var gravid men de månaderna var fruktansvärda. Mellan mens och ägglossning var jag ganska lugn men så fort ägglossningen var avklarad kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att det kanske skulle ha gått vägen den här gången och förtvivlade tankar om att jag aldrig mer skulle få uppleva en graviditet, en förlossning eller en liten nyfödd bebis.

Till slut blev jag gravid och jag var superlycklig samtidigt som jag nästan oroade ihjäl mig över missfall eftersom mina graviditetssymptom inte var speciellt starka.

Och det slutade också i missfall i vecka 10. Då när jag precis hade börjat acceptera att jag faktiskt var gravid på riktigt och inte oroade mig lika mycket. Jag hade tid för inskrivning hos mödravårdscentralen några dagar senare. Men en vecka innan min födelsedag stöttes fostret ut.

De kommande månaderna var bland det värsta jag har varit med om. Bebislängtan var förtärande och var jag än vände mig såg jag stora magar och lyckliga mammor med barnvagnar. Varje vecka visste jag vilken vecka jag skulle ha varit i om min kropp inte hade varit så elak och stött bort livet ur mig. Jag kände mig tom och bebislängtan förvandlade mig till en missunsam, bitter, självömkande och elak person. Varje ägglossning var som ett eldprov och varje mens ett bevis på hur värdelös jag var som kvinna.

Efter tre månader blev jag gravid igen och den gången gick det vägen. Men det var inte förän efter ultraljudet i v 20 som jag verkligen kunde slappna av och börja njuta av min graviditet.

Så för mig är bebislängtan något jag absolut inte vill drabbas av igen. Först och främst för att jag är väldigt nöjd med mina två barn. Min hjärna vill inte ha fler barn och inte mitt hjärta heller – än så länge. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det skulle vara att drabbas av bebislängtan när man lever med vetskapen om att man inte kommer få fler. Eller går det att acceptera? Jag vet inte och jag hoppas att jag slipper hamna i den situationen att jag behöver ta reda på det.

Hur ser ni på bebislängtan? Kan man övervinna en önskan om fler barn eller är det enda sättet att försöka få fler barn? Vad gör man om en i förhållandet inte vill?

Annonser