Även om ämnet känns lite sönderdiskuterat (det återkommer med ungefär en veckas mellanrum på Familjeliv) så upphör det inte att irritera mig.

Jag pratar förstås om amningsfacsimen som återigen är aktuell efter en artikel på allt om barn.

Jag är ingen amningsmotståndare utan faktiskt väldigt positiv till att amma. För mig liksom för de flesta blivande mammor var det en självklarhet att jag skulle amma mina barn. Jag menar, amning är ju praktiskt, vem vill gå upp mitt i natten och ställa sig och slabba ihop ersättning när man bara kan slänga fram tutten och somna om?

Men det hade ju faktiskt hjälpt mig om jag redan innan jag hade fött mitt första barn hade fått någon form av information om att amning kanske inte är helt enkelt och sköter sig själv. (Det här var ju 2002 innan familjeforumen var så stora som de är idag).

Det var ingen som hade upplyst mig om att det kunde göra ont att amma, att det kunde ta tid innan mjölken rann till och att man kunde få såriga bröstvårtor. Jo jag gick föräldrautbildningen men där fick vi bara lära oss att det var viktigt att amma och att amning kan förebygga allergier.

När jag chockad och omtumlad efter en supersnabb förlossning (det tog fyra timmar men det är ganska snabbt för en förstföderska) hade installerat mig på BB drog amningshetsen igång.  Jag försökte frenetiskt få mjölken att rinna till eftersom sjuksköterskorna påpekade hur viktigt de var att de fick se att det gick bra att amma innan jag fick åka hem. I själva verket rann mjölken inte till förän dag nr 4 då jag för längesedan var ute från BB och till min förtvivlan hade suttit gråtande och ammandes i sovrummet med tankarna om att jag var världens sämsta mamma eftersom jag inte kunde amma.

Innan vi fick checka ut från BB fick vi besök av en barnmorska som skulle kontrollera att allt gick rätt till. Hon betonade vikten av rätt tag och skrattade mig rakt i ansiktet när jag försynt sa att jag inte trodde det kom någon mjölk. ”Det kommer alltid mjölk!” var kärringens svar.

Så som ni ser började det där med amningen inte så bra för min del. När mjölken tillslut rann till gjorde den det med besked. Det formligen sprutade ut men då hade jag suttit med dottern vid bröstet dygnet runt för att få igång utdrivningsreflexen så att bröstvårtorna blivit helt avskavda, såriga och blödande. Varje amningspass gav mig ångest eftersom det kändes ungefär som att försöka såga av bröstvårtorna med en slö brödkniv. Det gjorde fruktansvärt ont!

Sedan följde ett par månader med mjölkstockning (som skulle ammas bort), mera mjölkstockning och till sist en bröstböld som fick tömmas på var. Och trots täta kontakter med BVC, amningshjälpen och till sist amningsmottagningen på Huddinge sjukhus fick jag inte en enda gång rådet att kanske sluta amma, att inte amma till priset av blödande bröstvårtor, ångest och sjuk smärta.

De råd jag fick var att amma mer, att amma på det onda bröstet, att inte amma på det onda bröstet, att pumpa ur och att det skulle gå över av sig själv.

Och visst, några månader och en vartömning senare gick besvären över men jag kände mig aldrig speciellt bekväm med att amma och efter ett halvår slutade jag helt.

När jag väntade mitt andra barn var jag förstås orolig för att det skulle bli likadant den här gången men nu har jag lite mer skinn på näsan och sa redan på MVC att jag tänkte försöka amma men inte till vilket pris som helst. Självklart blev jag ifrågasatt redan på förlossningen eftersom en av barnmorskorna där tyckte det var mycket oansvarigt av mig att åka hem samma dag när det hade gått så illa med amningen första gången.

Men jag stod på mig, åkte hem samma kväll (förlossningen skedde mitt på dan) och den här gången gick det mycket bättre. Jag var både mer förberedd på vad som kunde hända och hade garderat mig med napp från början och så lyssnade jag inte lika mycket på amningstjatet. Tanken var att går det så går det och det gick!

Mjölken rann till redan på tredje dagen den här gången och till stor del tror jag att det berodde på att jag fick vara hemma i min egen trygga miljö, att jag hade förberett mig på att kanske inte kunna amma och därför inte kände samma press att prestera.

Så varför fortsätter personalen på mvc, bvc, förlossning och bb att ensidigt betona hur viktigt det är att amma istället för att komma med konkretaråd och tips när det inte fungerar? Och hur ska man som nybliven och förmodligen väldigt känslig mamma göra om man vill ge sitt barn ersättning när ingen kan förklara hur man gör eller hur mycket ett spädbarn äter vid varje mål. Inte är det väl Familjeliv eller allt för föräldrar som ska ta rollen som upplysare i det fallet?

Jag tror att det finns mycket att vinna på att försöka göra nyblivna mammor lugnare, tryggare och mindre stressade över amning istället för att slå in budskapet om amning som det enda rätta.

Läs även Fokus artikel om amningshetsen, lite gammal men fortfarande aktuell.