Bebisar


Fantastiska mamma skriver om bebislängtan och jag känner bara att nej, jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Den där hemska, förtärande längtan efter en liten bebis, efter att få känna livet växa inuti mig.

För mig är inte bebislängtan något positivt. Den började inta mig redan när vår första dotter var runt två tror jag. Jag började se mammor med magar överallt, barnvagnar, små små söta nyfödingar, pyttesmå bebiskläder och känslan av att jag också ville ha det där växte sig starkare.

Av olika praktiska anledningar valde vi (eller valde är väl fel ord, hade min sambo sagt att nu kör vi så hade jag nog gladeligen slängt alla preventivmedel på stört) att inte försöka få fler barn förän jag var klar med min högskoleutbildning.

Det tog inte många månader innan jag var gravid men de månaderna var fruktansvärda. Mellan mens och ägglossning var jag ganska lugn men så fort ägglossningen var avklarad kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att det kanske skulle ha gått vägen den här gången och förtvivlade tankar om att jag aldrig mer skulle få uppleva en graviditet, en förlossning eller en liten nyfödd bebis.

Till slut blev jag gravid och jag var superlycklig samtidigt som jag nästan oroade ihjäl mig över missfall eftersom mina graviditetssymptom inte var speciellt starka.

Och det slutade också i missfall i vecka 10. Då när jag precis hade börjat acceptera att jag faktiskt var gravid på riktigt och inte oroade mig lika mycket. Jag hade tid för inskrivning hos mödravårdscentralen några dagar senare. Men en vecka innan min födelsedag stöttes fostret ut.

De kommande månaderna var bland det värsta jag har varit med om. Bebislängtan var förtärande och var jag än vände mig såg jag stora magar och lyckliga mammor med barnvagnar. Varje vecka visste jag vilken vecka jag skulle ha varit i om min kropp inte hade varit så elak och stött bort livet ur mig. Jag kände mig tom och bebislängtan förvandlade mig till en missunsam, bitter, självömkande och elak person. Varje ägglossning var som ett eldprov och varje mens ett bevis på hur värdelös jag var som kvinna.

Efter tre månader blev jag gravid igen och den gången gick det vägen. Men det var inte förän efter ultraljudet i v 20 som jag verkligen kunde slappna av och börja njuta av min graviditet.

Så för mig är bebislängtan något jag absolut inte vill drabbas av igen. Först och främst för att jag är väldigt nöjd med mina två barn. Min hjärna vill inte ha fler barn och inte mitt hjärta heller – än så länge. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det skulle vara att drabbas av bebislängtan när man lever med vetskapen om att man inte kommer få fler. Eller går det att acceptera? Jag vet inte och jag hoppas att jag slipper hamna i den situationen att jag behöver ta reda på det.

Hur ser ni på bebislängtan? Kan man övervinna en önskan om fler barn eller är det enda sättet att försöka få fler barn? Vad gör man om en i förhållandet inte vill?

Annonser

Att ni inte tröttnar!
Att ni inte ger er!

Föräldrar. Det ska alltid till att tävlas i barnets utveckling och få verkar förstå att barn utvecklas i olika takt.
Jag vet föräldrar som skryter om bebisen som lärde sig ta sig fram med staplande, ostadiga steg vid 9 månader, som helt plötsligt enligt föräldrarna sprang Stockholm Maraton vid 8 månader. Detta är självklart någonting de gärna kastar i ansiktet på den oroliga mamman till barnet som vid 12 månader ännu inte riktigt reser sig upp mot saker, eller har tagit sina första steg.
Sällan är det tröstande ord mamman får höra.
Att hon inte har ett dugg att oroa sig för är det ingen annan förälder som säger.

Nu gäller det inte bara barnens powerwalking skills, utan även om lilla Sten som minsann kunde vända sig från mage till rygg, rygg till mage, göra volter i luften och en klockren 360 på sin skateboard vid 2 månaders ålder. ”Och imorgon tänkte vi låta Britt, 4 månader sträckläsa Dostojevskis ‘Brott och straff’.”
Invänta applåderna.

Vi har skämtsamt sagt att Alice vände sig minsann vid 5 veckor, från rygg till mage. Sedan det faktum att hon låg och knoppade i soffan som lutar lite nedåt vid ryggstödet, hade en kudde upptryckt mot sig från andra hållet, och låg halvt på sidan redan innan, har vi inte riktigt lagt till. 😉
Faktum är att hon är ungefär 3½ månader nu, och inte förrän härom dagen vände hon sig, arg och skrikandes, från mage till rygg. En engångsföreteelse än så länge.
Och igår hade den stolte fadern kommit in i köket där Alice låg på golvet i babygymet och hade halvt snurrat från rygg till mage.
Ja, de utvecklingssprången antecknar vi.

Helst vill jag inte heller att hon ska vara för tidig.
Vissa föräldrar verkar se det som att deras barn är lite smartare och bättre, vilket vi alla innerst inne vet inte stämmer.

När storebror började krypa strax efter sin 6-månadersdag var jag så stolt. Då han dessutom lite smått började ta några steg vid 8 månader, och gick obehindrat på egen hand vid 9 månader blev jag mer stolt.
Men lillasyster får gärna skippa att ha så bråttom. Så små bebisar har inte förnuft nog att gå.
Den oron kan jag gärna slippa ett litet tag till.

pillafossing

Här är vi bara så löjligt stolta över att hon hittat sina fötter, kan stoppa inte mindre än två knytnävar i munnen, dregla som ett såll, ge ifrån sig rapar att matcha med en fullvuxen karl och hon kan t o m munprutta och blåsa dregelbubblor.
Ha!
Klå det om ni kan!

Apropå de nästkommande dagars händelser kan jag väl lika gärna dela av mig med mina personliga tips på doppresenter.

Vi undanbad oss alla former av tennskapelser och silverskedar. Hur väl vi lyckats återstår att se, men det är sådant vi med säkerhet vet åker ner i en kartong i källaren för att aldrig mer skåda solens ljus.

Så, för er egen del, om ni hyser någon form av känslor för föräldraparet och barnet, undvik:

tennramburktenntagtennpral

Det vi däremot plitade ner på listan var bland annat:

  • Spjälsängslakan
    lakan_rutigt_hemtexlakan_stjarnor_lundmyr
    Rutiga babylakan från Hemtex, 399:-,  tuffa stjärnprydda lakan från Lundmyr, 579:-
  • Vagnleksak
    Fossingar Green-Orange
    Fossingar från tyramyra.se, 350:-

  • Bästa boken om mig
    bastabokenommig
    Fyll-i-bok, Designtorget, 350:-

  • Klassiskt stilrent smycke att följa barnet genom livet
  • BRIO-leksaker i trä
    brio_taxbrio_racegreen
    Den klassiska taxen, 149:- och den stilrena racingbilen, 99:-, här från lekmer.se

  • BRIO grow, matstol med bygel och bricka
    briogrow
    Matstol som hänger med i många år, Brio, 2495:-, finns bl a på Designtorget

  • Nattlampa
    pabobo_wabbittykelight_limegron_halens
    Wabbit the Rabbit, Pabobo, lillamirakel.se 399:- och Tykelight, Haléns 249:-

  • Spjälsängsmobil
  • Snuttefilt
  • Ugly Doll
    uglydolls
    Fulsöta dockor, rarabarn.se 198:-

Andra tips kan vara månadssparande till barnet, graverad bordsflaggstång, lära-gåvagnar, BobbyCar, ett fruktträd till trädgården eller min personliga favorit; ett berlockarmband med en berlock för händelser i barnets liv fram till vuxen ålder, från t ex Thomas Sabo.

Efter dotterns födelse har jag fått en viss ökad förståelse för en viss grupp av människor.

De människor som väljer att skaffa många barn.
Med många menar jag fyra och fler.
Jag växte själv upp i en familj med fyra barn och det kändes faktiskt som det optimala. Det fanns alltid någon att ty sig till.

De tidigare tänkta kommentarerna då jag hörde om någon med fyra, fem, sex barn, eller fler än så har helt slagits bort.
Det var inte alltför ovanligt att jag tänkte som många andra tänker då man stöter på en sjubarnsmamma på något forum på nätet;

”Vad fan, skaffa en hobby!”,
”Ska ni befolka världen eller?”
och den gamla godingen; ”Har ni ingen tv hemma?”

Helt plötsligt är jag på deras sida.
När jag trött sitter i soffan om kvällarna och ser min sexåring och min nyfödda kan jag inte annat än att tänka att det skulle inte sitta fel med en till. Eller två… Kanske tre, fyra när vi ändå är igång?
Blir det såhär fina och bra barn kan jag absolut tänka mig att öka invånarantalet och barnafödselstatistiken i Sverige.

Det kluriga blir väl tiden, kroppen och ekonomin.

Surrogatmammor är inte min grej, jag älskade att vara gravid, och vill göra det om och om igen!
Och flerbarnstillägget gör ingen till miljonär riktigt.

Men utöver det, och fram tills det lönar sig lite mer  är jag en pseudobarnmaskin.

hurmangabarn

Ja, som det nämns nedan så fick jag en liten Alice till slut.

Med bara två övertidsdagar hann jag intala mig att det aldrig skulle bli någon bebis, detta trots tre dygns värkar.

Väl hemma, med överlämnandet av storebror från svärmor, fick vi raskt vakna upp ur BB-lallandet. Sonen skulle ju fortfarande ha rutiner, middag i vettig tid på kvällen, tandborstning, uppmärksamhet och läggdags för att orka med dagis.
Med lillasyster har vi nog släppt allt om tanke på rutiner. Det existerar inte, medan det i en annan dimension fortsatt som vanligt med skötseln av 6-åringen.

Jag tror inte jag riktigt landat ännu, 12 dagar efter förlossningen. Det känns lite som en dröm.
Och hela den här grejen med att jag nu är tvåbarnsmamma. Vilken omställning!
Från ett till två!
Och vetskapen om att det ÄR möjligt att älska mer än en mer än sig själv är klart bevisad.

Det har blivit en daglig kamp att tackla en väldigt känslig, avunsjuk, men ack så stolt sexårig storebror och en nyfödd, liten för tiden, lillasyster som ständigt kräver min uppmärksamhet, närhet och bröst.
Jag försöker vara den kramiga, pusskrävande mamman jag alltid varit, men det är svårt.
Turligt nog är inte alla nyblivna syskon så känsliga, och svärmors makes tröstande och stärkande ord om att nu kanske vi faktiskt börjar se storebror för den ålder han är, gnager nyttigt i bakhuvudet.

Men hjälp…
Tvåbarnsmamma.
Det trodde jag inte om mig själv.

Än mindre att tanken på en trea väcktes sekunder efter förlossningen. 😉

som blev mamma till en liten Alice i torsdags. Så skönt att det är över va? Jag bjuder på lite virtuell champagne och hoppas få se henne live snart. Puss puss!

skumpa1

Vår yngsta dotter har de senaste veckorna varit rent ut sagt skitsvår att få att sova på kvällarna. Hon snurrar runt, kan inte slappna av fastän hon är supertrött, vaknar med ett ryck och storgråter. Vi har provat allt. Ligga bredvid henne och hålla handen på huvudet som hon tycker om, låta henne vara uppe, söva henne i soffan, men alla försök har bara resulterat i samma oroliga fyratimmarssömn och hon har gång på gång lyfts över i vår säng eftersom vi inte orkar hålla på och gå upp och söva, nappa, vyssja, gunga nätterna igenom.

Igår orkade jag inte med en maratonläggning till så jag lade ner henne i sängen, stängde dörren och lät henne gråta…. i en halv minut. Sen blev det tyst. När jag gick in och tittade trynade hon som en gris och sover fortfarande, utan att ha vaknat en enda gång på hela natten.

Var det verkligen så enkelt??

Mer om hur du får bebisen att sova hittar du här

Nästa sida »