Debatt


Det var visst väldigt känsligt att kalla Prinsessan för snorkig även om jag tycker att det fanns mindre smickrande kategorier på den listan?

Annonser

Eller kan man jobba heltid och ha familj utan att hela tiden ha dåligt samvete för något?

Anledningen till min bloggfrånvaro beror till stor del på att jag har börjat jobba heltid igen efter föräldraledigheten.  Nu är sambon hemma med barnen och jag jobbar. Och jag måste erkänna att jag älskar att jobba. För även om jag ibland suckar och klagar över långa pendeltider, dålig organisation, för många möten och krångliga beslutsvägar så tycker jag om att gå til jobbet, att dricka köpkaffe till frukost, diskutera strategier och bara syssla med sånt jag är bra på. Jag tycker om att se resultat av det jag gör och få umgås med andra vuxna och prata om annat än barnuppfostran, mat och sovtider.

Face it, försälraledighet var inte min grej.

Men, och nu kommer det stora menet, jag har ständigt dåligt samvete. Jag får dåligt samvete när jag inte kan jobba över och avsluta något samtidigt som mina (barnfria) kollegor glatt stannar kvar på kontoret. Och änu mer dåligt samvete får jag när jag går hemifrån på morgonen och stora tjejen frågar om jag inte kan sluta tidigare för att vara med henne. Jag får dåligt samvete över att jag missar allt som lilltjejen lär sig på dagarna, att jag inte kan följa med till BVC eller bara gå ut och gå med henne i vagnen.

För mig är det inget alternativ att vara hemmamamma, jag tror varken jag eller barnen skulle må särskilt bra av det. Jag vil jobba, driva projekt, komma med idéer och genomföra dem och få en feedback jag aldrig skulle kunna få som hemmafru.  At jobba deltid är inte heller speciellt lockande eftersom det fortfarande bara skulle öka på känslan av att inte räcka till, varken på jobbet eller hemma.

Så hur gör man? För att bli en nöjd, harmonisk, arbetande mamma, utan dåligt samvete? Jag vet ju att barnen inte far illa, varken av att vara på dagis eller hemma med pappa, ändå känner jag mig som en svikare.

Dagens metrokrönika får stående ovationer av mig. För dig som inte orkar läsa den skriver (barnlösa) Cissi Wallin om att hon minsann inte tänker bli en bitter beklagande surmorsa när hon får barn. Vanligtvis brukar jag tycka att folk som inte själva har barn inte ska uttala sig så mycket om hur de ska eller inte ska göra när de får dem (muta och hota-metoden brukar till exempel inte gillas av barnlösa men älskas av alla föräldrar jag känner). Men i det här fallet är jag beredd att hålla med.

Att bli en bitterfitta är enligt mig ett val. Visst, det är inte lätt att hålla humöret uppe när man måste stressa mellan att försöka hålla igång jobb, hinna till dagishämtningar, vabba och däremellan försöka ha någon slags socialt liv. Men bitterhet är ett val man gör, liksom valet att bilda familj. Det finns inget som säger att det måste vara på ett eller annat sätt. Men att vara bitter över att livet inte blev som man hade tänkt sig leder ingenstans.
Din manlige kollega kanske har bättre lön än du, din man kanske inte lägger strumporna i tvättkorgen när du vill det (inte min heller) och du kanske missar ett steg i karriären när du är mammaledig. So what?

Det kommer alltid finnas någon som är bättre, mer framgångsrik, har mer väluppfostrade barn, åker på trevligare semestrar och har färre celluliter än jag, men det spelar faktiskt ingen roll. Det här är mitt liv och jag väljer att leva det och glädjas åt barnhistorier, förundras över tappade tänder, hämta på dagis, sova illa ibland men också överösas av kärlek, glädje och underbara bebiskramar.

Bitterhet är ett val, jag väljer bort det…

Det här inlägget kopierar jag rakt av från min andra blogg.

Jag har lite ångest över att jag snart ska börja jobba igen efter föräldraledigheten. Inte för att jag inte gillar att jobba, tvärtom. Utan för att en bra mamma alltid sätter sig själv i sista rummet.

Så fort jag börjar jobba heltid vet jag att det dåliga samvetet kommer komma som ett brev på posten. Och då kommer ju ändå barnens pappa vara föräldraledig på heltid det första halvåret så egentligen borde jag inte ha nånting att få dåligt samvete över. Men ändå känns det som om min karriär är ett svek mot hela familjen och att jag är en dålig mamma som kan låta något så trivialt som ett jobb vara viktigt.

Ännu värre kommer det bli när minsta dottern börjar på dagis i september. Då kommer skuldkänslorna verkligen kicka in. För trots att hon säkert kommer ha det jättebra och förhoppningsvis trivs lika bra som storasyster kommer jag ändå känna mig som en värdelös mamma som inte vill jobba halvtid och hämta klockan tre för att hinna baka bullar (vilket vi ändå aldrig gör eftersom jag tycker det är jobbigt med allt stök).

Hur vi löser dagisfrågan är inte klart än men förhoppningsvis kommer älsklingen som jobbar närmare och slutar tidigare gå ner lite i arbetstid så att dagarna inte blir orimligt långa men oavsett kommer jag känna mig som skurken.
Det spelar ingen roll hur bra jag tycker det är med förskola för i mitt huvud hör jag bara rösterna ”barn mår bäst av att vara med sina föräldrar” (läs mamma). ”Varför skaffar man barn om man inte vil vara med dem?” och ”barn ska inte behöva vara mer än 40 timmar i veckan på dagis”.

Är man verkligen en sån dålig mamma om man inte ger upp hela sitt liv för att vara med sina barn de första fem (sju?) åren? Och varför får pappor jobba heltid utan att känna sig som världens sämsta föräldrar?

Jag blir inte klok på det men nånstans tycker jag at man borde kunna få både och. Både vara förälder och kunna ha ett vanligt jobb. Är det för mycket begärt?

Jag har precis börjat jobba igen (två dagar i veckan) efter föräldraledigheten och märker vad snabbt dagarna går. Man hinner ju inte med nånting! Tjipp, tjopp så går man upp, åker till jobbet, kommer hem och sen är det middag, tandborstning och nattning som gäller innan man stupar i säng själv. Nu har jag ju turen att ha en sambo hemma som plockar och städar och tvättar och sånt där som man kan pyssla med när man ändå är hemma ;). Men hur ska vi hinna sen när vi båda jobbar?

Även om vi båda skulle gå ner i arbetstid så måste vi ju ändå jobba större delen av tiden, både för att vi vill och för att ha råd att leva.

Jag har funderat på att beställa veckostädning till hösten när lilltjejen börjar på dagis av en enda anledning, att slippa städa!

Det som genererar mest irritation och gnäll i vårt hem har på något sätt med städning att göra. Ingen gillar när det är stökigt men ingen av oss är speciellt duktiga på att städa, vi gör hellre andra roligare saker.  Med veckostädning skulle vi slippa mycket av irritationen och dessutom få mer tid över till att umgås och göra saker som vi idag tvingas prioritera ned (som träningstid till exempel).

Det verkar som om jag och Folkpartiet är inne på samma spår i den här frågan. För några dagar sedan lanserade de nämligen idén om extra subvention av hushållsnära tjänster till barnfamiljer. En alldeles strålande idé tycker jag. För 150 kr skulle man få ungefär 2 timmars städning i veckan (att jämföra med en familjemiddag på McDonalds när alla är för trötta för att laga mat), en summa som nog är överkomlig för de allra flesta, inte bara höginkomsttagare.

Om man jämför  med jämställdhetsbonusen (som jag fortfarande är bitter över att vi missade med en vecka) så verkar det nya förslaget mycket enkelt och genomförbart och borde kunna ge effekt redan på kort sikt.

Vad tycker ni? Är extra hushållsrabatt en bra idé eller finns det bättre sätt att göra småbarnsfamiljer mindre stressade.

I morse när jag satte  på TVn för att se nyheterna på fyran möts jag av en Lórealreklam som gratulerar alla kvinnor på den internationella kvinnodagen eftersom vi är värda att känna oss vackra och orynkiga.

Vad fint! Är världens kvinnor värda lite antiskrynkelkräm? Hela grejen gör mig faktiskt förbannad. Att internationella kvinnodagen har degraderats till att bli nåt slags kommersiellt jippo för att försöka kränga smink.

Jag ska säga vad jag tycker världens kvinnor är värda.

* att slippa aborteras eller mördas för att pojkar är mer värda än flickor när man bara får tillåtelse att föda ett barn
* att få genomgå en graviditet och förlossning utan att behöva riskera sitt och sitt barns liv eftersom det inte finns tillgång till mödravård eller läkare
* att få ha ett värde som inte bestäms utifrån att vara en mans egendom
* att inte bli berövade sin egen sexualitet genom grym könsstympning
* att inte behöva bli mördade eller förskjutna av sin egen famlj för att upprätthålla familjens heder

I det perspektivet tycker jag att antirynkkräm hamnar ganska långt ner på listan av viktiga saker för världens kvinnor.

Johanne Hildebrand skriver också en tänkvärd krönika om internationella kvinnodagen i dagens aftonbladet.

Fler artiklar om kvinnor i världen:

Flickor lever farligt i Pakistan

Värsta platsen för en kvinna

Tjetjeniens president försvarar hedersmord

Vatikanen försvarar bannlysning efter abort

Enligt en sifoundersökning som var klart för några dagar sedan är det kvinnornas fel att männen inte tar ut mer föräldraledighet.  Tydligen beror det inte så mycket på ekonomi som på inrotade könsroller. Något som jag faktiskt inte känner igen. De flesta föräldralediga jag känner utgår helt och hållet från familjeekonomi och jobb när de delar upp föräldraledigheten.

Själv hade jag jättegärna delat föräldraledigheten rakt av, nu kommer vi iofs ta ut nästan exakt lika många dagar var men i tid är det ändå jag som har varit hemma längst. Något som faktiskt nästan enbart beror på att jag inte hade något jobb att komma tillbaka till efter föräldraledigheten.

Att vara föräldraledig och söka jobb är lättare sagt än gjort och att så många som var tredje nybliven mamma inte har ett fast jobb att gå tillbaka till kan ju kanske påverka uttaget av föräldraledigheten?

Det ska iallafall bli intressant att se vad utredningen kommer fram till när den presenteras.

Är det mammorna som är ansvariga för att uttaget av föräldraledighet är så snedfördelat? Bör man ens bemöda sig om att dela lika eller är det bra som det är? Är det kanske t om en kvinnlig rättighet att bestämma över föräldradagarna, det är ju ändå kvinnan som är gravid och föder barn. Vad tycker ni?