Familj


Eftersom mina barn inte ville sova längre än till halv sex sitter jag nu och dricker kaffe och läser lite på allt om barn. Ser att Ann Söderlund numera är särbo och tycker det låter som en bra lösning. För det finns ju inget som säger att man måste skilja sig och hata varandra resten av livet bara för att man inte orkar leva ihop jämt?

Själv är jag ganska nöjd med mitt radhusliv men det finns stunder då jag helst skulle vilja vara själv och låta mannen och barnen klara sig själv. Och vad är det som säger att man inte kan göra det då? Åka på semester en vecka med en tjejkompis istället för med familjen? Eller kanske åka på semester helt själv?

Jag är ganska bra på att göra saker själv, för mig är det en nödvändighet om jag ska fortsätta vara en harmonisk och lycklig människa. Det kan vara att gå och träna, fixa håret, shoppa  med en kompis eller något annat.  Och det finns faktiskt inte någon anledning till att man ska tillbringa all sin lediga tid med sin partner oavsett hur mycket man tycker om honom/henne.  Och det finns inget som säger att man är en bättre mamma om man spenderar all sin lediga tid tillsammans med sina barn. (Det skulle väl vara vissa Familjeliv då)

Jag applåderar Ann Söderlunds öppenhet och hoppas att det kan bidra till en lite mindre stel syn på det här med parliv och familj. Det är bra att tänka utanför ramarna.

Nu ska jag sluta svamla och hämta en kopp kaffe till…

Annonser

Jag måste säga att jag suckade lite när min kära mor kom hem till oss med stora kassar fyllda med fryst Ikea-mat.  Som om vi inte hade fullt nog i vår pyttelilla frys. Men jag tackade och tog emot. Och det var ju ”såååå billigt!” och ”såååå bra!”. Så snäll som jag var tryckte jag in de frysta köttbullarna, pannkakorna och kycklingklubborna med tanken att de kanske skulle kunna användas nån gång när det knep.

Det knep fortare än kvickt kan jag säga och nu är jag omvänd. Ikea food är ju Guds gåva till barnfamiljen! Jag är lyrisk!

Innan har den ständiga frågan varit. ”Vad ska vi äta ikväll?”. Eftersom ingen av oss vuxna är särskilt sugna på att laga mat varje dag har det blivit yoghurt och mackor minst fyra dar i veckan. Ibland med lite ångest för att stora tjejen ska få nån slags ätstörningar och leva resten av livet på knäckebröd och mjölk.

Nu däremot kan vi med gott samvete säga. Vi äter yoghurt ikväll. Stortjejen kan ju få pannkakor/köttbullar/kycklingklubba. Och så stoppar man in vald fryst maträtt i ugnen samtidigt som man passar på att städa köket i en kvart, kokar lite pasta och hackar några grönsaker.

Pling! och middagen är serverad

food

as good as it gets…

Eller kan man jobba heltid och ha familj utan att hela tiden ha dåligt samvete för något?

Anledningen till min bloggfrånvaro beror till stor del på att jag har börjat jobba heltid igen efter föräldraledigheten.  Nu är sambon hemma med barnen och jag jobbar. Och jag måste erkänna att jag älskar att jobba. För även om jag ibland suckar och klagar över långa pendeltider, dålig organisation, för många möten och krångliga beslutsvägar så tycker jag om att gå til jobbet, att dricka köpkaffe till frukost, diskutera strategier och bara syssla med sånt jag är bra på. Jag tycker om att se resultat av det jag gör och få umgås med andra vuxna och prata om annat än barnuppfostran, mat och sovtider.

Face it, försälraledighet var inte min grej.

Men, och nu kommer det stora menet, jag har ständigt dåligt samvete. Jag får dåligt samvete när jag inte kan jobba över och avsluta något samtidigt som mina (barnfria) kollegor glatt stannar kvar på kontoret. Och änu mer dåligt samvete får jag när jag går hemifrån på morgonen och stora tjejen frågar om jag inte kan sluta tidigare för att vara med henne. Jag får dåligt samvete över att jag missar allt som lilltjejen lär sig på dagarna, att jag inte kan följa med till BVC eller bara gå ut och gå med henne i vagnen.

För mig är det inget alternativ att vara hemmamamma, jag tror varken jag eller barnen skulle må särskilt bra av det. Jag vil jobba, driva projekt, komma med idéer och genomföra dem och få en feedback jag aldrig skulle kunna få som hemmafru.  At jobba deltid är inte heller speciellt lockande eftersom det fortfarande bara skulle öka på känslan av att inte räcka till, varken på jobbet eller hemma.

Så hur gör man? För att bli en nöjd, harmonisk, arbetande mamma, utan dåligt samvete? Jag vet ju att barnen inte far illa, varken av att vara på dagis eller hemma med pappa, ändå känner jag mig som en svikare.

Efter dotterns födelse har jag fått en viss ökad förståelse för en viss grupp av människor.

De människor som väljer att skaffa många barn.
Med många menar jag fyra och fler.
Jag växte själv upp i en familj med fyra barn och det kändes faktiskt som det optimala. Det fanns alltid någon att ty sig till.

De tidigare tänkta kommentarerna då jag hörde om någon med fyra, fem, sex barn, eller fler än så har helt slagits bort.
Det var inte alltför ovanligt att jag tänkte som många andra tänker då man stöter på en sjubarnsmamma på något forum på nätet;

”Vad fan, skaffa en hobby!”,
”Ska ni befolka världen eller?”
och den gamla godingen; ”Har ni ingen tv hemma?”

Helt plötsligt är jag på deras sida.
När jag trött sitter i soffan om kvällarna och ser min sexåring och min nyfödda kan jag inte annat än att tänka att det skulle inte sitta fel med en till. Eller två… Kanske tre, fyra när vi ändå är igång?
Blir det såhär fina och bra barn kan jag absolut tänka mig att öka invånarantalet och barnafödselstatistiken i Sverige.

Det kluriga blir väl tiden, kroppen och ekonomin.

Surrogatmammor är inte min grej, jag älskade att vara gravid, och vill göra det om och om igen!
Och flerbarnstillägget gör ingen till miljonär riktigt.

Men utöver det, och fram tills det lönar sig lite mer  är jag en pseudobarnmaskin.

hurmangabarn