Föräldraskapet


Är det här ett skämt eller på riktigt?
Enligt något engelskt nätforum är iallafall brittiska mödrar så överbeskyddande mot sitt första barn att de blåser lilla stjärten torr med hårtork efter blöjbytet och ringer akuten när älsklingen blivit blå om läpparna av isglass.

Jag antar att det kan vara sant.

Jag har träffat på sorten själv. Det är de som sitter och tar upp all plats i väntrummet på barnakuten eftersom deras lilla älskling har 38 graders feber. (38 grader ÄR ju inte ens feber! ) Trots att ungen mår skitbra och är hur glad som helst sitter de och väntar på doktorn för det kan ju faktiskt vara nåt. Förmodligen är det därför väntetiden på barnakuten är sisådär 5 timmar i snitt.

Dessutom är de så sjukligt osäkra att de låter sitt lilla sockergull få precis vad det vill. Jämt.
Skulle mamman någon gång säga nej till det lilla barnet börjar barnet tokskrika och eftersom mamma inte vill känna sig som en dålig och orättvis mamma får barnet sin vilja igenom. Igen.

Det är förmodligen samma mammor som tillbringar all sin lediga tid med att hitta på skojiga aktiviteter och roliga utflykter för barnet och som aldrig, aldrig någonsin skulle tillåta sig tänka tanken attgöra något för sin egen skull. Eftersom egentid mest är till för såna där egoistiska, självcentrerade mammor som struntar i sina barn.
När barnet blir lite större och svarar med att bli sur och försöka slita sig loss från sin kvävande mammas omsorger förstår hon ingenting och blir helt förkrossad. Vad har hon gjort för fel?

Annonser

Nu till ett ämne som stör mig.
Det här kan ta skruv då det säkert finns en och annan läsare som är känslig för kritik av alla dess former, som måste hävda sig och försvara sig, och ja, skylla ifrån sig, men se det som en nyfiken, utmanande och varför inte en konstruktiv, fråga;
Varför lyckades du inte?

Barn stör mig inte, i allmänhet.
Det är föräldrars bristande talang för uppfostran som stör mig.

Jag är förmodligen lyckligt lottad då min son aldrig levt om i en matbutik. Han har någon gång ibland frågat snällt om han kan få någonting, jag har svarat konkret och ärligt att nej, idag kan han inte få ditten och datten, alternativt svarat att vi inte har råd med det just nu.
Men det slår aldrig fel.
Mina barn, andras ungar.
Hur kommer det sig att andra har barn som skriker i affärer, när vi är några få som lyckas med att lära barnen från start att så gör man bara inte?
När har dessa föräldrar misslyckats så otroligt i sin uppfostran?
Är det rakt av bara bristen på uppfostran?

Jag skyller ALLTID på föräldrarna.
Överviktiga barn?
Föräldrarna.
Mobbande barn?
Föräldrarna.
Bortskämda, skrikiga, jagskaha-barn?
Föräldrarna.
Petigamedmaten-barn?
Föräldrarna.

Barn kan knappast bära skulden för sitt beteende.

Jag är väldigt pedagogisk och konkret i mitt uppfostringssätt.
Sedan vet jag att min son skiljer sig från många jämnåriga. Jag ger sällan med mig. My way or the highway kan mycket väl stämma. Detta har han vetat om sedan blöjorna åkte på.

Grunden till mitt utbrott?

Jag har STORHANDLAT på ICA Maxi idag.
Jag fick stå och köa till kassorna i dryga 20 minuter. Min son hann fråga om en sak han ville ha. Ett HubbaBubba.
Han frågade snällt.
Jag svarade nej, och motiverade med att vi redan plockat på oss en påse med lördagsgodis för imorgon.
Han godtog det.
Detta var det enda han bad mig om under våra nästan två timmar i affären.
Han lallade runt, skuttade, sjöng resten av tiden och störde ingen annan än en sur farbror med en fis på tvären.

Hur som helst… Kassorna. Under de 20 minutrarna var det ett barn i 5-6 års åldern som rent av levde FAN. Hon skulle ha. Hon skulle ha. HON SKULLE HA. HA. HA. HA! Dumma mamma, hit och dit.
Mammans svar mot dottern var ett mesigt ”Snälla Lisa, kan du inte prata i lite lägre ton?”
Varpå ett illvrål kommer från dottern.
Ett tjutande gallskrik.
Ett evighetstjut.
Inga tårar, bara skrik. För hon skulle minsann ha.

Jag står svettig vid kassan och plockar i mina varor. Kasse efter kasse. Barnet gastar och lever om. Jag är klar.
Varmt. Arg. Tinnitus. Klappar min duktiga son lite på kinden och börjar köra den fullproppade vagnen mot utgången, går förbi mamman och flickan, spänner ögonen i mamman först, sedan en ordentlig blick på flickan, en sådan där blick min son får när han gjort någonting riktigt dumt, en sådan blick som gör att jag inte behöver säga ett ord till honom, en sådan blick som faktiskt nästan kan få honom att börja gråta.

Ett ”SSSCH!” från mig, kombinerat med ”blicken” och flickan stod med gapande mun, tystnad, mitt i sitt vrål, och bara stirrar chockat.
Mamman likaså.

Jag och sonen fortsätter ut mot bilen.
Nöjda.
Handlade.
Glada.
Nu blir det fredagsmys.

Men allvarligt talat?
Ska jag behöva rycka in när det är bortskämda snorungar som står och behandlar sina mesproppar till föräldrar som de klena, veklingar de är?
För ja, det är precis så det ligger till.

Du FÅR ryta i och säga till ditt barn på skarpen. Även ute bland folk.
Fast…
Jag tvivlar på att dessa föräldrar någonsin gör det. På riktigt.
Då hade inte barnen blivit så.

Barn blir vad du gör dem till.
Tänk om, gör om, sköt ditt jobb som förälder, och sluta för allt i världen skylla/klaga/gnälla på ditt ”jobbiga” barn.

Tänk på att ditt barn är en spegling av dig.

Vem var det som var jobbig nu?

Sedan lillasyster föddes i början av april har vi slappat till oss.
Vi har trött suckat att ja, visst får du spela tv-spel, då storebror tjatat.
Tills nu.

Enough is enough!

Efter att ha varit borta hos sin mormor i några dagar kom han hem, duschade, åt en smörgås, åt sent lördagsgodis, kröp upp i soffan med oss, gick och lade sig och sov.
Allt var frid och fröjd. Det var så mysigt och härligt att ha honom hemma igen.

Från första sekunden han slog upp sina stora bruna ögon imorse har han hintat, oavbrutet, om att han vill spela.
Vi har låtsas som att vi inte förstått hans subtila pikar, pustande, suckande och gnällande om hur TRÅKIGT han har, och hur han inte har NÅGONTING att göra.

Du är sex år grabben!
En KOTTE är rolig lek.

Men nej. Leka är tråkigt.
Läsa är tråkigt.

Jag byggde pussel med honom, det var tråkigt, jag föreslog lego – tråkigt, jag föreslog att vi skulle göra trolldeg och gå loss – tråkigt, hitta på en egen saga, text och bilder ur hans egen fantasi, började, men nej – tråkigt, baka paj – tråkigt, gå ut – det regnar lätt – tråkigt.
Han gick tyst och tjurigt in på sitt rum, kom ut efter ett tag och påpekade surt för sambon att då kan vi väl slänga tv’n och X-boxen om han inte får spela.
Då slog det slint och vi skickade in honom, med hårda ord, till att LEKA på sitt rum.
LEKA.
Hu, vilka dåliga föräldrar.
Vi bad ungen leka!
Han grät.
Förtvivlad över att behöva leka.

Är barn såhär bortskämda eller är det bara han?

Nu vet vi ju att det beror på det lite slappare hållandet av rutiner med bebis och sommarlov.
Men skolan börjar om en månad.
Här ska styras upp.
Jag är i ärlighetens namn redo att följa grabbens eget förslag och slänga ut tv och spelkonsol.

Hur gör du för att aktivera uttråkade barn med slappt tv-spel i sikte, där ingenting annat duger?

Jag måste säga att jag suckade lite när min kära mor kom hem till oss med stora kassar fyllda med fryst Ikea-mat.  Som om vi inte hade fullt nog i vår pyttelilla frys. Men jag tackade och tog emot. Och det var ju ”såååå billigt!” och ”såååå bra!”. Så snäll som jag var tryckte jag in de frysta köttbullarna, pannkakorna och kycklingklubborna med tanken att de kanske skulle kunna användas nån gång när det knep.

Det knep fortare än kvickt kan jag säga och nu är jag omvänd. Ikea food är ju Guds gåva till barnfamiljen! Jag är lyrisk!

Innan har den ständiga frågan varit. ”Vad ska vi äta ikväll?”. Eftersom ingen av oss vuxna är särskilt sugna på att laga mat varje dag har det blivit yoghurt och mackor minst fyra dar i veckan. Ibland med lite ångest för att stora tjejen ska få nån slags ätstörningar och leva resten av livet på knäckebröd och mjölk.

Nu däremot kan vi med gott samvete säga. Vi äter yoghurt ikväll. Stortjejen kan ju få pannkakor/köttbullar/kycklingklubba. Och så stoppar man in vald fryst maträtt i ugnen samtidigt som man passar på att städa köket i en kvart, kokar lite pasta och hackar några grönsaker.

Pling! och middagen är serverad

food

as good as it gets…

Eller kan man jobba heltid och ha familj utan att hela tiden ha dåligt samvete för något?

Anledningen till min bloggfrånvaro beror till stor del på att jag har börjat jobba heltid igen efter föräldraledigheten.  Nu är sambon hemma med barnen och jag jobbar. Och jag måste erkänna att jag älskar att jobba. För även om jag ibland suckar och klagar över långa pendeltider, dålig organisation, för många möten och krångliga beslutsvägar så tycker jag om att gå til jobbet, att dricka köpkaffe till frukost, diskutera strategier och bara syssla med sånt jag är bra på. Jag tycker om att se resultat av det jag gör och få umgås med andra vuxna och prata om annat än barnuppfostran, mat och sovtider.

Face it, försälraledighet var inte min grej.

Men, och nu kommer det stora menet, jag har ständigt dåligt samvete. Jag får dåligt samvete när jag inte kan jobba över och avsluta något samtidigt som mina (barnfria) kollegor glatt stannar kvar på kontoret. Och änu mer dåligt samvete får jag när jag går hemifrån på morgonen och stora tjejen frågar om jag inte kan sluta tidigare för att vara med henne. Jag får dåligt samvete över att jag missar allt som lilltjejen lär sig på dagarna, att jag inte kan följa med till BVC eller bara gå ut och gå med henne i vagnen.

För mig är det inget alternativ att vara hemmamamma, jag tror varken jag eller barnen skulle må särskilt bra av det. Jag vil jobba, driva projekt, komma med idéer och genomföra dem och få en feedback jag aldrig skulle kunna få som hemmafru.  At jobba deltid är inte heller speciellt lockande eftersom det fortfarande bara skulle öka på känslan av att inte räcka till, varken på jobbet eller hemma.

Så hur gör man? För att bli en nöjd, harmonisk, arbetande mamma, utan dåligt samvete? Jag vet ju att barnen inte far illa, varken av att vara på dagis eller hemma med pappa, ändå känner jag mig som en svikare.

Återigen har jag lyckats halka in på ett forum där jag alldeles för ofta idiotförklarar, ja, närmast omyndigförklarar, majoriteten av skribenterna.
Utan att avslöja vilket forum tänker jag ändå gå in på ämnet jag reagerade på;

En mammaledig mamma som surt gnällde över att hennes elake sambo/man/whatever ansåg att eftersom hon var ledig och han arbetade så borde hon ta vakennätterna med barnet.
Hon var ju verkligen inte ledig enligt egen utsago.

Men är det inte så att mammaledighet är att vara ledig?

Mamma… ledighet…
MAMMA… LEDIGHET…
Mammaledighet?

Missade jag någonting nu?
Nej.

Jag är helt för delat ansvar vad det gäller barn, och är tacksam för att min sambo bråkar med mig om att jag ”tar över” mycket gällande vår nyfödda dotter, och han känner sig utanför.
Det ska vara jämlikt.

Men hur jämlikt är det egentligen att mamman är mammaledig, pappan arbetar heltid om dagarna på bortaplan, och ändå ska det delas på nätter?

Det är höjden av orättvisa!

Jag och min sambo har inte ens tagit upp frågan.
För min del finns det ingenting att diskutera. Svaret är självklart för mig:

Han arbetar heltid?
Ja, då tar jag nätterna, utan problem.
Jag vill inte riskera att han sitter trött och inte det minsta utvilad i bilköer till och från arbetet. Jag vill inte att han riskerar att missköta sitt jobb på grund av sömnbrist. Jag vill inte att han ska komma hem trött, grinig, kanske med huvudvärk, och stupa i säng utan att få spendera lite tid med oss, hans familj, innan det är dags för natt igen.

Jag är ledig när jag är mammaledig.
Detta inräknat med att jag har en sexåring, en nyfödd och en villa på 200 kvadrat och en trädgård på dryga 1000,  att ta hand om dagtid.

Jag kommer ha valet och möjligheten att vila, alternativt sova, när dottern sover om dagarna, om jag nu skulle behöva det.
Det kommer inte min sambo ha på sitt jobb.

Hur gör ni?
Är ni orättvist ”jämlika” under föräldraledigheten?
Anser du att mamma- eller pappaledighet inte är att vara ledig? Varför?
Berätta gärna.


Ja, som det nämns nedan så fick jag en liten Alice till slut.

Med bara två övertidsdagar hann jag intala mig att det aldrig skulle bli någon bebis, detta trots tre dygns värkar.

Väl hemma, med överlämnandet av storebror från svärmor, fick vi raskt vakna upp ur BB-lallandet. Sonen skulle ju fortfarande ha rutiner, middag i vettig tid på kvällen, tandborstning, uppmärksamhet och läggdags för att orka med dagis.
Med lillasyster har vi nog släppt allt om tanke på rutiner. Det existerar inte, medan det i en annan dimension fortsatt som vanligt med skötseln av 6-åringen.

Jag tror inte jag riktigt landat ännu, 12 dagar efter förlossningen. Det känns lite som en dröm.
Och hela den här grejen med att jag nu är tvåbarnsmamma. Vilken omställning!
Från ett till två!
Och vetskapen om att det ÄR möjligt att älska mer än en mer än sig själv är klart bevisad.

Det har blivit en daglig kamp att tackla en väldigt känslig, avunsjuk, men ack så stolt sexårig storebror och en nyfödd, liten för tiden, lillasyster som ständigt kräver min uppmärksamhet, närhet och bröst.
Jag försöker vara den kramiga, pusskrävande mamman jag alltid varit, men det är svårt.
Turligt nog är inte alla nyblivna syskon så känsliga, och svärmors makes tröstande och stärkande ord om att nu kanske vi faktiskt börjar se storebror för den ålder han är, gnager nyttigt i bakhuvudet.

Men hjälp…
Tvåbarnsmamma.
Det trodde jag inte om mig själv.

Än mindre att tanken på en trea väcktes sekunder efter förlossningen. 😉

Nästa sida »