Förhållande


Fantastiska mamma skriver om bebislängtan och jag känner bara att nej, jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Den där hemska, förtärande längtan efter en liten bebis, efter att få känna livet växa inuti mig.

För mig är inte bebislängtan något positivt. Den började inta mig redan när vår första dotter var runt två tror jag. Jag började se mammor med magar överallt, barnvagnar, små små söta nyfödingar, pyttesmå bebiskläder och känslan av att jag också ville ha det där växte sig starkare.

Av olika praktiska anledningar valde vi (eller valde är väl fel ord, hade min sambo sagt att nu kör vi så hade jag nog gladeligen slängt alla preventivmedel på stört) att inte försöka få fler barn förän jag var klar med min högskoleutbildning.

Det tog inte många månader innan jag var gravid men de månaderna var fruktansvärda. Mellan mens och ägglossning var jag ganska lugn men så fort ägglossningen var avklarad kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att det kanske skulle ha gått vägen den här gången och förtvivlade tankar om att jag aldrig mer skulle få uppleva en graviditet, en förlossning eller en liten nyfödd bebis.

Till slut blev jag gravid och jag var superlycklig samtidigt som jag nästan oroade ihjäl mig över missfall eftersom mina graviditetssymptom inte var speciellt starka.

Och det slutade också i missfall i vecka 10. Då när jag precis hade börjat acceptera att jag faktiskt var gravid på riktigt och inte oroade mig lika mycket. Jag hade tid för inskrivning hos mödravårdscentralen några dagar senare. Men en vecka innan min födelsedag stöttes fostret ut.

De kommande månaderna var bland det värsta jag har varit med om. Bebislängtan var förtärande och var jag än vände mig såg jag stora magar och lyckliga mammor med barnvagnar. Varje vecka visste jag vilken vecka jag skulle ha varit i om min kropp inte hade varit så elak och stött bort livet ur mig. Jag kände mig tom och bebislängtan förvandlade mig till en missunsam, bitter, självömkande och elak person. Varje ägglossning var som ett eldprov och varje mens ett bevis på hur värdelös jag var som kvinna.

Efter tre månader blev jag gravid igen och den gången gick det vägen. Men det var inte förän efter ultraljudet i v 20 som jag verkligen kunde slappna av och börja njuta av min graviditet.

Så för mig är bebislängtan något jag absolut inte vill drabbas av igen. Först och främst för att jag är väldigt nöjd med mina två barn. Min hjärna vill inte ha fler barn och inte mitt hjärta heller – än så länge. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det skulle vara att drabbas av bebislängtan när man lever med vetskapen om att man inte kommer få fler. Eller går det att acceptera? Jag vet inte och jag hoppas att jag slipper hamna i den situationen att jag behöver ta reda på det.

Hur ser ni på bebislängtan? Kan man övervinna en önskan om fler barn eller är det enda sättet att försöka få fler barn? Vad gör man om en i förhållandet inte vill?

Annonser

Eftersom mina barn inte ville sova längre än till halv sex sitter jag nu och dricker kaffe och läser lite på allt om barn. Ser att Ann Söderlund numera är särbo och tycker det låter som en bra lösning. För det finns ju inget som säger att man måste skilja sig och hata varandra resten av livet bara för att man inte orkar leva ihop jämt?

Själv är jag ganska nöjd med mitt radhusliv men det finns stunder då jag helst skulle vilja vara själv och låta mannen och barnen klara sig själv. Och vad är det som säger att man inte kan göra det då? Åka på semester en vecka med en tjejkompis istället för med familjen? Eller kanske åka på semester helt själv?

Jag är ganska bra på att göra saker själv, för mig är det en nödvändighet om jag ska fortsätta vara en harmonisk och lycklig människa. Det kan vara att gå och träna, fixa håret, shoppa  med en kompis eller något annat.  Och det finns faktiskt inte någon anledning till att man ska tillbringa all sin lediga tid med sin partner oavsett hur mycket man tycker om honom/henne.  Och det finns inget som säger att man är en bättre mamma om man spenderar all sin lediga tid tillsammans med sina barn. (Det skulle väl vara vissa Familjeliv då)

Jag applåderar Ann Söderlunds öppenhet och hoppas att det kan bidra till en lite mindre stel syn på det här med parliv och familj. Det är bra att tänka utanför ramarna.

Nu ska jag sluta svamla och hämta en kopp kaffe till…

Jag läste lite snabbt i Aftonbladet om idéer om att införa sexualundervisning för små barn. Kanske för femåringar. Och jag tappade hakan.
Det enda vettiga som nämndes var väl ”Våga prata sex med dina barn”, för ja, det ska vi våga.

Jag är inte pryd någonstans, snarare tvärtom. Jag kanske kan ses som aningens för frispråkig i vissa kretsar.
Men är det så otroligt fel att våra barn får vara barn?
Visst minns väl även jag tankar och funderingar. Jag minns tydligt och väl hur pass mycket jag ändå visste om sex, förmodligen långt innan det hade behövts, men att ha sexualundervisning för dagisbarn känns inte okej.

Det behöver inte vara hysch hysch.
Jag tror inte alls på att dölja affektion mellan vuxna, eller undvika ämnet om det kommer på tal.
Det kan nog snarast skapa skam, någonting jag är rädd att mina barn ska känna.

De ska veta att de alltid kan komma till mig med frågor, känslor och funderingar.
Jag är nog väldigt öppen av mig å andra sidan. En familj mår bara bra av att öppet kunna visa pussar och kramar. Mamma och pappa behöver kanske inte släta av varandra med tungorna eller ha knullgungan upphängd för barnens syn i sovrummet, men att vara hemlig och inte låta ämnet få sväva öppet vid behov, ja det kan nog förstöra mer än det kan stärka.

Ingen av mina föräldrar hade ”samtalet” med mig. Det behövdes nog heller aldrig, och de kände nog av det. Jag vet inte ens hur det kom sig att jag visste det jag visste. Kanske att vi ändå hade ett så öppet familjeliv, för inte var det någonting jag talade med någon om, eller hörde av vänner eller äldre syskon.

Frågar min sexåriga son någonting om kroppen och samliv, ja, då gör jag mitt bästa för att förklara på ett sätt som hans unga, kloka hjärna kan ta och utveckla vidare på.
Men inte tänker jag sätta mig ner och ta ”samtalet” med honom.

Han är ett barn. Han ska inte behöva introduceras för vuxenvärlden. Det ska inget barn i den åldern, på något sätt.

Barn ska få vara barn.

”… snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det är när en kille är riktigt förkyld…”

Ja, ni kan ju förstå hur min vardag ser ut just nu kanske?

Det är sällan jag stöter på en kvinna, och ja, främst en mamma, som faktiskt tillåts vara sjuk, men så fort en man åker på en förkylning, ja, då går jorden under.
Det är inget nytt fenomen, min sambo utmärker sig inte alls, det är inget extremt eller udda i hans ”beteende”, och ni känner nog alla mer eller mindre igen det.

För ungefär en och en halv vecka sedan var jag hemma och kräksjuk.
På onsdagskvällen, sekunden efter jag kommit innanför dörren satte det fart, höll i sig hela natten och sista vändan under natten mot fredagen, men efterdyningarna i kroppen satt kvar till måndagen eller tisdagen förra veckan.
Men fick jag vara ordentligt sjuk?
Nej.
Fick jag vila den höggravida kroppen efter jag väl slutat kräkas?
Nej.

Jag har gått hela hösten och vintern med kraftiga förkylningar, hosta, ont i bihålorna och hög feber. Jag har inte kunnat vara hemma och vila. Jag har arbetat heltid, precis som vanligt, och kommit hem, bara för att fortsätta arbeta heltid.
Jag stannar hemma om jag kräks.

Ska sambon då få gnälla och vila då han har ”bomull i huvudet”?
Ja.

Jag känner mig elak, jag stänger av sjukdoms- och tycksyndommig-gnället. Jag orkar inte lyssna.
Han nämnde någonting om att han hade stannat hemma idag om jag hade haft körkort och kunnat ta mig till jobbet på egen hand. Jag kände en nästan obotlig lust att armbåga honom i ansiktet.
Hormoner.

Jag fick gråtandes med sammandragningar laga middag i lördags efter ett vilt 6-årskalas med ett högt tempo och hög ljudvolym.
Visades det någon form av sympati för mig som kvinna eller mamma?
Nej.

Varför jag skriver detta?
För att jag är inte enda kvinnan och mamman som upplever detta.
För att jag måste få det ur mig.
Det är ingen hemsk historia, min sambo är inte någon hemsk person, han är bara… man.
Helt vanlig.

Och jag ska föda barn när som helst från idag och någon månad eller mer framåt, men det har kvinnor gjort i alla tider.
Män har nog aldrig varit sjuka förut.

Igår var vi en sväng på Barnadiset.  Där har de förmodligen världens sämst uppdaterade tidningssamling som till 90% består av svensk golf (vem tror att det intresserar småbarnsmammor som är den största gruppen besökare där?) men jag lyckades tillslut leta upp ett jättegammalt ex av Mama som jag slukade.

Där läste jag en gammal intervju med Charlotte Perelli, om hur hon tog hela ansvaret för familjen och hur fd maken kom och gick som han ville och mest var nån slags lekpappa som gjorde barnen glada ibland samtidigt som hon fick vara den som upprätthöll de vardagliga rutinerna.

Med den bakgrunde kanske det inte är så konstigt att det gick som det gick?

Jag tror stenhårt på att man måste ha ett någorlunda jämställt förhållande för att lyckas hålla ihop. Och med jämställt menar jag inte nödvändigtvis millimeterrättvisa utan att båda föräldrarna är lika engagerade i familjen även om den ena snickrar och den andra lagar mat.

Dessutom tror jag att båda måste vara närvarande. Funkar det verkligen i längden att en förälder jobbar och kommer hem lite sporadiskt på kvällar och helger medan den andra föräldern har stenkoll på matlagning, dagishämtning- och lämning, klädinköp, studiedagar, föräldramöten och allt annat som ska hållas koll på? Om en person ensam sköter all logistik så kan man ju fråga sig vad man behöver den andra personen till.

Linda Skugge som länge har framstått som den perfekta mamman med koll på allt skriver i en krönika om varför hon inte tror på äktenskapet längre, och vad är mer talande än raderna:

Nej, jag tror inte på äktenskapet längre. Äktenskapet får kvinnor att glömma att de är självförsörjande. Äktenskapet får kvinnor att få en massa känslomässigt ansvar för män som är passiviserande

Jag håller med. Om man ändå gör allt själv är det väl enklare att bara ha sig själv och barnen att ta hand om istället för att också vara ansvarig för en man som ändå inget tillför?

Nu är jag väldigt lycklig med min sambo och mina barn och jag hoppas förstås att det fortsätter så, men av erfarenhet vet jag att ett förhållande inte sköter sig själv så här är mina bästa tips för ett jämställt förhållande.

  1. Se till att båda parterna för lika mycket egentid. Även om du som mamma tycker att du inte behöver så mycket tid för dig själv så är det en investering i framtiden att göra saker bara för dig själv. Och egentid betyder inte egen tid med barnen när mannen är ute med polarna.
  2. Jobba inte ihjäl er! Om båda föräldrarna jobbar heltid är det svårt att ha Bree-snyggt hemma. Vill du ha fredagssnyggt  varje dag så ta in lite städhjälp eller gå ner i arbetstid.
  3. Dela på vardagsansvaret. Dagislämningar och hämtningar är sjukt stressande i längden. Dela på det så att den ena personen inte behöver stressa både till och från jobbet för att hämta/lämna på dagis. Ibland måste man hinna andas också (eller ta en sväng förbi frisören på väg hem från jobbet.)
  4. Sänk kraven. Det är ok att äta fil och flingor till middag ibland (barnen dör inte av det heller) och vägra få dåligt samvete för att du inte har städat/lagat trerätters/orkat vika monsterhögen med tvätt. Ingen blir gladare av dåligt samvete.
  5. Fixa barnvakt! Även föräldrar har behov av lite romantik utan att riskera att bli störda. Det låter som en klyscha men egentid tillsammans utan barn är guld värt. Det är när man inte längre vill göra saker tillsammans man ska se upp…

Och så några användbara länkar:

  • Hemfrid – hshållsnära tjänster
  • Bello – en hantverkare nära dig
  • Mataffären -få maten hemkörd
  • Middagsfrid – färdiga recept och råvaror direkt hem till dörren

har ni fler bra tips på saker som kan underlätta vardagslivet får ni gärna lämna en kommentar!

Japp, jag kan härmed ha trubbat av min sambo för allt som har med sexliv att göra, för alltid.

Jag gjorde misstaget att börja rada upp Familjeliv.se:s lista med de nya orden i föräldraspråket, då jag precis fått hem det senaste numret av deras nya tidning.

Big mistake, HUGE.
Jag hann så långt som till ”trosjuice” då jag såg en blank, tom blick i min sambos ansikte, och hörde ett stammande, bedjande; ”sluta”.

Det är inte okej, oavsett hur mycket man nu vill dölja föräldrars samliv för barnen, eller om man bara är skevt, nästan läskigt, sektaktigt pryd.

Vi må vara föräldrar men ska vi inte ens i vuxet sällskap kunna ta till oss de egentliga orden?
Ja, då är det någonting fel.
Det förvånar mig att dessa människor då ens haft möjligheten att komma till och yngla av sig.

”Åh, älskling, träng in i min trosjuice med din myspinne och vitkissa min tjejmage!”

VAD FAN?!
Vuxna människor.

Ytterligare ett möte på föräldrautbildningen är avklarat.

Denna gång med fniss, skratt, igenkännelse och nyttig information.
En diakon från Svenska Kyrkan satt och spelade upp olika familjescenarion medan hon vrålade ”fan”, ”jävlar” och ”helvete”.
Sådant som jag alltid tycker är extra lustigt, för alla vet väl att TROENDE inte FÅR svära?! 😉

Fokus var parrelationen.
Vetskapen om att den förändras när man får barn är inte så självklar för alla. Jag är den enda föräldern där som har barn sedan tidigare, då tar de fromma, väna, oförstörda, för givet att jag vet allt redan, att det här bara blir en upprepning, men inte då.
Det känns som första gången. Igen.
Min sambo är den erfarna fadern då han fått övning med min 6-åring. Han har ju i princip varit pappa på heltid sedan han träffade mig. Han kan det där.

Ändå ska det komma tips om hur han ska vara pappa från förstagångsföräldrar. (Sidospår.)

Vi pratade om förväntningar, om hur påfrestande det kan bli för förhållandet i babylyckan, om samliv, intimitet, separationer, parterapi, ekonomi och hur olika vi är och hur olika våra uppväxter varit, vilket också präglar oss som föräldrar.
Jag tycker det var intressant.
Visserligen tycker jag att det mesta som har med samtal och terapeutiska inslag att göra är intressant. Och att det just handlade om barn, förhållanden och föräldraskap var bara ett plus i kanten.
Det är vad jag bryr mig om i livet.

Vidare vill jag nog säga att det här förmodligen var den föräldraträff vi hade mest utbyte av och fick även hem lite papper med övningar vi ska göra. Någonting som säkert kan bli både roligt och irriterande för både mig och min sambo då vi säkerligen kommer ha olika synesätt på saker och ting.

Om föräldraskap vore en religion så skulle jag förmodligen vara troende.
Jag tycker det är häftigt och härligt och ett privelegium att jag får göra det här igen.

Frälsare?