Graviditet


Läste att engelska fotbollsspelaren Wayne Rooney och hans fru Colleen väntar bebis. Colleen har gjort superkarriär som fotbollsfru (ok, hon skriver krönikor i OK! och verkar ha övertagit epitetet Queen of the WAGS* från Victoria Beckham) och nu är hon visst gravid. Kul för dem!

Jag hoppas bara att hon kan undvika att göra en Posh, och hårdbanta efter förlossningen. Hon är snygg som hon är tycker jag.

coleen

*Wags står för Wives and girlfriends och syftar på fruar/flickvänner till kända fotbollsspelare

Annonser

Fantastiska mamma skriver om bebislängtan och jag känner bara att nej, jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Den där hemska, förtärande längtan efter en liten bebis, efter att få känna livet växa inuti mig.

För mig är inte bebislängtan något positivt. Den började inta mig redan när vår första dotter var runt två tror jag. Jag började se mammor med magar överallt, barnvagnar, små små söta nyfödingar, pyttesmå bebiskläder och känslan av att jag också ville ha det där växte sig starkare.

Av olika praktiska anledningar valde vi (eller valde är väl fel ord, hade min sambo sagt att nu kör vi så hade jag nog gladeligen slängt alla preventivmedel på stört) att inte försöka få fler barn förän jag var klar med min högskoleutbildning.

Det tog inte många månader innan jag var gravid men de månaderna var fruktansvärda. Mellan mens och ägglossning var jag ganska lugn men så fort ägglossningen var avklarad kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att det kanske skulle ha gått vägen den här gången och förtvivlade tankar om att jag aldrig mer skulle få uppleva en graviditet, en förlossning eller en liten nyfödd bebis.

Till slut blev jag gravid och jag var superlycklig samtidigt som jag nästan oroade ihjäl mig över missfall eftersom mina graviditetssymptom inte var speciellt starka.

Och det slutade också i missfall i vecka 10. Då när jag precis hade börjat acceptera att jag faktiskt var gravid på riktigt och inte oroade mig lika mycket. Jag hade tid för inskrivning hos mödravårdscentralen några dagar senare. Men en vecka innan min födelsedag stöttes fostret ut.

De kommande månaderna var bland det värsta jag har varit med om. Bebislängtan var förtärande och var jag än vände mig såg jag stora magar och lyckliga mammor med barnvagnar. Varje vecka visste jag vilken vecka jag skulle ha varit i om min kropp inte hade varit så elak och stött bort livet ur mig. Jag kände mig tom och bebislängtan förvandlade mig till en missunsam, bitter, självömkande och elak person. Varje ägglossning var som ett eldprov och varje mens ett bevis på hur värdelös jag var som kvinna.

Efter tre månader blev jag gravid igen och den gången gick det vägen. Men det var inte förän efter ultraljudet i v 20 som jag verkligen kunde slappna av och börja njuta av min graviditet.

Så för mig är bebislängtan något jag absolut inte vill drabbas av igen. Först och främst för att jag är väldigt nöjd med mina två barn. Min hjärna vill inte ha fler barn och inte mitt hjärta heller – än så länge. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det skulle vara att drabbas av bebislängtan när man lever med vetskapen om att man inte kommer få fler. Eller går det att acceptera? Jag vet inte och jag hoppas att jag slipper hamna i den situationen att jag behöver ta reda på det.

Hur ser ni på bebislängtan? Kan man övervinna en önskan om fler barn eller är det enda sättet att försöka få fler barn? Vad gör man om en i förhållandet inte vill?

Efter dotterns födelse har jag fått en viss ökad förståelse för en viss grupp av människor.

De människor som väljer att skaffa många barn.
Med många menar jag fyra och fler.
Jag växte själv upp i en familj med fyra barn och det kändes faktiskt som det optimala. Det fanns alltid någon att ty sig till.

De tidigare tänkta kommentarerna då jag hörde om någon med fyra, fem, sex barn, eller fler än så har helt slagits bort.
Det var inte alltför ovanligt att jag tänkte som många andra tänker då man stöter på en sjubarnsmamma på något forum på nätet;

”Vad fan, skaffa en hobby!”,
”Ska ni befolka världen eller?”
och den gamla godingen; ”Har ni ingen tv hemma?”

Helt plötsligt är jag på deras sida.
När jag trött sitter i soffan om kvällarna och ser min sexåring och min nyfödda kan jag inte annat än att tänka att det skulle inte sitta fel med en till. Eller två… Kanske tre, fyra när vi ändå är igång?
Blir det såhär fina och bra barn kan jag absolut tänka mig att öka invånarantalet och barnafödselstatistiken i Sverige.

Det kluriga blir väl tiden, kroppen och ekonomin.

Surrogatmammor är inte min grej, jag älskade att vara gravid, och vill göra det om och om igen!
Och flerbarnstillägget gör ingen till miljonär riktigt.

Men utöver det, och fram tills det lönar sig lite mer  är jag en pseudobarnmaskin.

hurmangabarn

Alltombarn har listat äckliga graviditetssymptom men de har visst glömt de värsta (eller så är de bara pryda). Underlivsåderbråck, hemorrojder och förstoppning!

Jag led av alla de ovanstående under min senaste graviditet och förmodligen var det dessa krämpor som orsakade sexdöden hemma hos oss.

Man känner sig nämligen aldrig så osexig som när underlivet är uppsvällt både här och där. För att inte tala om att det är i princip omöjligt att raka musen när man har en stor ballongmage som putar ut. På förlossningen var jag förmodligen hårigare än Leif Pagrotsky men det gjorde inget, ungen kom ju ut iallafall. Och åderbråcken försvann nästan på en gång som min kära barnmorska hade lovat. Men för ärlighetens skull, det är inte alltid jättekul att vara gravid.

Föräldrautbildningen idag började segt.
Det var vår muntorra, nervösa, mumlande, men ganska söta barnmorskestudent som höll i dagens kurs.
Det kändes lite skevt att hon, som yngre än oss alla, utan faktiskt erfarenhet och bara skolbokssmart skulle förklara för oss om förlossningar och smärtlindring.

Jag var den enda med erfarenheten där, och det blev väl så, mer än en gång, att jag ställde frågor jag redan visste svaret på, just för att jag visste att förstagångsföräldrarna där inte ens hade vetskapen om att det var aktuella händelser man kunde fråga om.
Det kändes lite fånigt och jag fick nästan svårt att formulera frågorna.

Som vanligt var det jag och sambon som hördes mest och man kan väl lite påstå att det slutade med att vi tog över kursen. Han med tips och pappatankar, som styvpappa till min son och vad han upplevt och lärt sig av det.
Det var inte första gången han fick beröm för sina kloka ord och tips.
Men lika roligt var det.
Vi båda kände nog att vi hade mer utbyte av det utbildningen urartade till; en lång fika med andra föräldrapar om våra tankar, förväntningar, oro, förberedelser och allmänt om Försäkringskassan och allt som hör därtill.
Så ni kan ju ana att det blev en hel del.

När utbildningen dragit över 20 minuter satt barnmorskestudenten och fnittrade fascinerat och sade att hon inte velat avbryta oss då det var så otroligt roligt och intressant att lyssna på allas tankar och råd till varandra.

Kanske att det är läge att bryta av det inövade, uppstaplade 70-talskonceptet och ha det som neutrala, avslappande snackstunder?
Det var så otroligt mer informativt än att höra pålästa fakta om förlossningar.

Enligt people väntar visst Nicole Richie och Steve madden barn igen. Jag som tyckte att det var alldeles nyss hon var gravid! Det ska iallafall bli kul att se vilka snygga gravidoutfits hon kommer med denhär gången. Jag som såg ut som en val under min graviditet blir förstås lite avis på alla snyggmammor. Men visst är det inspirerande med lite Hollywodflärd i mammavardagen.

richie

Nicole förra gången det begav sig…

Jag blir lite sorgsen när jag läser artikeln om kvinnan som gjorde abort för att hon väntade flickor. Samtidigt så tänker jag att det kanske inte alltid är bra att veta allt.

Nu går det ju att få reda på ganska mycket om barnet i magen via olika sorters fosterdianostik, och även om de flesta aldrig skulle koma på tanken att göra abort på grund av kön så kanske det finns andra faktorer. som att barnet inte är helt friskt, eller kanske kommer födas med ett förståndshandikapp.

Vi valde att ta reda på könet när vi väntade barn nr 2, av ren nyfikenhet. Glädjen blev inte mindre för att den som låg i magen var en flicka precis som storasyster men ska jag vara ärlig så hade vi kunnat leva utan den vetskapen några månader.

Nu vill vårdpersonal kunna neka föräldrar att ta reda på vilket kön det är på bebisen de väntar. Så vad tror ni? Är det varje förälders rätt att få veta könet på bebisen eller ska man förbjuda könsbestämmande fosterdiagnostik för att undvika att foster väljs bort på grund av fel kön?

ul

vår lilla Molly på ultraljudsbilden

Nästa sida »