Kåserier


Sedan lillasyster föddes i början av april har vi slappat till oss.
Vi har trött suckat att ja, visst får du spela tv-spel, då storebror tjatat.
Tills nu.

Enough is enough!

Efter att ha varit borta hos sin mormor i några dagar kom han hem, duschade, åt en smörgås, åt sent lördagsgodis, kröp upp i soffan med oss, gick och lade sig och sov.
Allt var frid och fröjd. Det var så mysigt och härligt att ha honom hemma igen.

Från första sekunden han slog upp sina stora bruna ögon imorse har han hintat, oavbrutet, om att han vill spela.
Vi har låtsas som att vi inte förstått hans subtila pikar, pustande, suckande och gnällande om hur TRÅKIGT han har, och hur han inte har NÅGONTING att göra.

Du är sex år grabben!
En KOTTE är rolig lek.

Men nej. Leka är tråkigt.
Läsa är tråkigt.

Jag byggde pussel med honom, det var tråkigt, jag föreslog lego – tråkigt, jag föreslog att vi skulle göra trolldeg och gå loss – tråkigt, hitta på en egen saga, text och bilder ur hans egen fantasi, började, men nej – tråkigt, baka paj – tråkigt, gå ut – det regnar lätt – tråkigt.
Han gick tyst och tjurigt in på sitt rum, kom ut efter ett tag och påpekade surt för sambon att då kan vi väl slänga tv’n och X-boxen om han inte får spela.
Då slog det slint och vi skickade in honom, med hårda ord, till att LEKA på sitt rum.
LEKA.
Hu, vilka dåliga föräldrar.
Vi bad ungen leka!
Han grät.
Förtvivlad över att behöva leka.

Är barn såhär bortskämda eller är det bara han?

Nu vet vi ju att det beror på det lite slappare hållandet av rutiner med bebis och sommarlov.
Men skolan börjar om en månad.
Här ska styras upp.
Jag är i ärlighetens namn redo att följa grabbens eget förslag och slänga ut tv och spelkonsol.

Hur gör du för att aktivera uttråkade barn med slappt tv-spel i sikte, där ingenting annat duger?

Annonser

Nu på sommaren brukar, utöver midsommarfirande och kräftskivor, våra inbokningar mestadels gälla bröllop eller dop av någon form.

Så även mina.
Men vad väljer man?
Traditionellt dop, namngivningsfest eller bara ett papper från Skatteverket?

Våra bebisar heter ju det de heter oavsett kalas kan man tycka, även om många av oss vill göra någonting speciellt och minnesvärt.

Själv stod jag och velade mellan att bara nöja mig med ett utdrag på min dotters namn från folkbokföringen, men tänkte ändå att någon form av namnfest kunde vara intressant.
Dop var ingenting vare sig för mig eller sambon då vi inte alls är troende, och i min del av familjen så är vi inte döpta, mig undantaget då jag som 14-årig konfirmand stod och fick frisyren och sminket sabbat längst fram i kyrkan en påsknatt någon gång i början av 90-talet.
Att bara ha dop för dopets skull funkade inte heller. Dop är för mig en invigning i Svenska Kyrkan. Jag vill att mina barn själva ska få välja detta då de är gamla nog helt enkelt.
Så det slutade med att jag, på egen hand, med en muttrande sambo i bakgrunden, bestämde mig för namngivningsfest.
Något han överlät till mig med fullt ansvar.
Dessutom såg jag det som ett perfekt tillfälle att min och sambons familjer faktiskt får träffa varandra då de under dessa år endast fått en snabb glimt av de ”ingifta” släktingarna på håll.

Festen är tänkt att gå av stapeln nu på lördag, den 11 juli.
Och jag har, i ärlighetens namn, inte den blekaste om hur en namngivningsfest går till.

Det skulle till en inbjudningslista.
Jag startade på cirka 70 personer, detta inklusive barn.
Efter noga gallring av vänner på listan var jag nere på 45 personer, detta kändes fortfarande lite för saftigt. Och med lite bråk i mitt inre fick jag till slut utesluta alla vänner från listan och kvar fanns bara närmaste familjen, även detta ett mäktigt tvåsiffrigt tal.
Trots O.S.A har det väl varit lite vaga uppgifter om vilka som kommer så det rör sig om 24-34 personer.

Därefter skulle det göras inbjudningskort. Pyntas och smyckas.

Planering av mat. Enkel sådan som de flesta kan äta av. Vegeterianer, veganer liksom allergiker och barn.
En lätt och färgglad pastasallad med kycklingspett eller tofu till, som då avslutas med rabarberpaj från egna trädgården och kaffe.

Jag hade mitt klart.
Jag hade planerat in den lilla gästboken våra familjer ska få skriva sina egna hälsningar till Alice i, färgtema, ballonger, mat, dryck, plats och folk.

Då dök det svåra upp.
Den nyblivna farmodern krävde en önskelista.
Presenter hade jag inte haft en tanke på.
Och skulle VI komma på vad?
”Köp vad ni känner för” fungerade inte utan här skulle det finnas en lista med många olika alternativ.

Jag kan väl säga att själva planerandet för festen har jag kunnat sammanfatta till kanske 5-6 timmars totalt arbete, men den där listan utökade min mammalediga krävda tid till flera dagars arbete.

Nu kan jag väl erkänna, såhär två dagar innan kalaset, att det knyter sig lite i magen.
Jag ska läsa upp högt, inför FOLK, om vilka namn Alice fått och varför. Högt.
Jag som på Komvux 2006 stod gråtandes och svettandes endast framför en lärare och en vän och gjorde en muntlig redovisning på en femminuters text jag skrivit.
Det övriga arbetet, såsom salladshack, grillspettande, dukning, kaffekok och rabarberpajsbak har jag stenkoll på…

Nu återstår väntan, så får jag väl andas ut på söndag.

inbjudan

Jag har just haft ”rants and rambles” här för sonen, apropå inlägget tidigare om att han ska städa, mitt tjat, och att jag tvärvägrar belöningar för självklara hushållssysslor som det är nyttigt för alla barn att lära sig utföra.

Efter det sedvanliga hotandet om sopsäcken så är det nu städat och han leker med sina LEGO-bilar.

Så får han snilleblixten att nu har han städat, då kan han få titta på film, och nämner detta för min sambo, som anser att det är väl mysigare om vi tar filmmys i samband med middagen senare, men lillkillen ville se på film nu ändå.
Vi sa nej, och sambon kommer med det självklara att säga i frågan om film- och tv-tittande: ”Tittar man för mycket på tv får man FYRKANTIGA ögon!”.

Jojo, sedärja, jajamensan.
Det får man.
Det sade hans pappa till honom, det sade min mamma till mig.
Det är så.

Och vi såg på varandra och insåg hur väldigt vuxna vi är. Hur väldigt föräldrar vi är.
Hur väldigt vi tar efter våra egna föräldrar.

Det är ständiga tjat om städning, film/tv, grönsaker som ska ätas (nu har jag lyckligtvis en son som älskar broccoli, tomater, rödlök och paprika mm och knaprar glatt i sig sallader och grönsaker), ut och leka, borsta tänderna, aktiveras, klä på, klä av, på med pyjamas, inte bara sitta hemma, hitta på något, ”vad vill du göra då?” vid utbrott om att alla våra idéer är tråkiga osv.

Det är lustigt tycker jag.
Det var inte alltför länge sedan som jag hade dessa diskussioner, då i rollen som barn, med min mor.
Det kan inte vara så länge sedan.
Det var ju NYSS jag tog mitt pick och pack, rymde hemifrån med täcke, kudde, boken om Snorre Säl, några leksaker och flyttade in under trappan på källarvåningen i hyreshuset där vi bodde.

Det känns som förra veckan då jag tömt ut alla backar med mitt LEGO, blandat med Barbie-skorna och grävde en smal gångstig mellan dem då min mamma tyckte att jag skulle städa upp, annars skulle hon minsann kasta allt, alternativt FLYTTA, och LÄMNA oss barn ensamma.
Ensam med fyra ungar med en egen vilja kan inte ha varit helt busenkelt.
Men jag lärde mig av det.

Dessa ”nyss” var fortfarande under 80-talet.
Dessa ”nyss” var en rund, rultande Catharina på 5-9 år.
Dessa ”nyss” är mer avlägsna än… nyss…
Ändå så är det så färskt i minnet och jag kan höra samtalen spelas upp likt en film i huvudet.

Är det fel att avsluta med ”Jag minns det som igår”?

”… snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det är när en kille är riktigt förkyld…”

Ja, ni kan ju förstå hur min vardag ser ut just nu kanske?

Det är sällan jag stöter på en kvinna, och ja, främst en mamma, som faktiskt tillåts vara sjuk, men så fort en man åker på en förkylning, ja, då går jorden under.
Det är inget nytt fenomen, min sambo utmärker sig inte alls, det är inget extremt eller udda i hans ”beteende”, och ni känner nog alla mer eller mindre igen det.

För ungefär en och en halv vecka sedan var jag hemma och kräksjuk.
På onsdagskvällen, sekunden efter jag kommit innanför dörren satte det fart, höll i sig hela natten och sista vändan under natten mot fredagen, men efterdyningarna i kroppen satt kvar till måndagen eller tisdagen förra veckan.
Men fick jag vara ordentligt sjuk?
Nej.
Fick jag vila den höggravida kroppen efter jag väl slutat kräkas?
Nej.

Jag har gått hela hösten och vintern med kraftiga förkylningar, hosta, ont i bihålorna och hög feber. Jag har inte kunnat vara hemma och vila. Jag har arbetat heltid, precis som vanligt, och kommit hem, bara för att fortsätta arbeta heltid.
Jag stannar hemma om jag kräks.

Ska sambon då få gnälla och vila då han har ”bomull i huvudet”?
Ja.

Jag känner mig elak, jag stänger av sjukdoms- och tycksyndommig-gnället. Jag orkar inte lyssna.
Han nämnde någonting om att han hade stannat hemma idag om jag hade haft körkort och kunnat ta mig till jobbet på egen hand. Jag kände en nästan obotlig lust att armbåga honom i ansiktet.
Hormoner.

Jag fick gråtandes med sammandragningar laga middag i lördags efter ett vilt 6-årskalas med ett högt tempo och hög ljudvolym.
Visades det någon form av sympati för mig som kvinna eller mamma?
Nej.

Varför jag skriver detta?
För att jag är inte enda kvinnan och mamman som upplever detta.
För att jag måste få det ur mig.
Det är ingen hemsk historia, min sambo är inte någon hemsk person, han är bara… man.
Helt vanlig.

Och jag ska föda barn när som helst från idag och någon månad eller mer framåt, men det har kvinnor gjort i alla tider.
Män har nog aldrig varit sjuka förut.

Föräldrautbildningen.
Idag har vi sett film med en 10-minuter gammal gnyende bebis.
Jag satt och tänkte lite för mig själv hur iskalla de andra var. Mina tårar sprutade.
Som vanligt. 🙂
Jag kan bara inte se nyfödda bebisar, eller bebisar, kort och gott.

Vi befann oss på byns bibliotek med bland annat en barnpedagog från sociala enheten, samt ansvarig bibliotekarie för barnböcker och events, som de verkar ha gott om i vår lilla håla.
Bibliotekarien påpekade vikten av att läsa högt för våra barn. Vad det gör för barnets sinne och språkutveckling, samt hur tidigt vi faktiskt kan börja med detta, och nu skäms jag.
SKÄMS.

Med sonen har jag varit riktigt dålig på att läsa sagor. Jag vill så gärna, för hans skull, men jag tycker verkligen inte om det, och jag anar att han faktiskt märker det på mig de gånger i månaden, eller… *harkel*… halvåret, som jag faktiskt sätter mig ner med honom och läser en saga eller två.

Han älskar dem. Han älskar att krypa upp bredvid och mysa när jag läser.
Jag älskar det också. Myset. Inte sagan.

Jag vill läsa för bebisen också när det är dags.
Jag vill vara som min mamma som varje kväll satt bredvid mig i sängen och läste alla Pelle Svanslösböcker för, och med mig. Det var underbart.

Bibliotekariens ord om språkutveckling, förebyggande mot läs- och skrivsvårigheter, och att få barnen att tycka om språk och lära sig, slog hårt.

Sonen är begåvad. Det vet vi ju redan. Han stakar sig fram och övar med läsning men det går väl lite sisådär, likaså att skriva. Han skriver mer än gärna bokstäver, men de hamnar lite huller om buller och det enda han egentligen kan skriva felfritt sedan en lång tid tillbaka, är sitt eget namn.

Från början hade han ett till språk med sig i bagaget, pappans språk, där han tyvärr aldrig, trots mitt tjat om det, fick chansen att utveckla och lära sig det språk han verkligen har gratis.
Svenska och engelska, som han kan en hel del av nu, fastnar, förklarligt, men inte sin faders språk. Vilket är synd.
Med det hade han blivit minst trespråkig.

I bilen på väg till jobbet idag lovade jag mig själv att ta itu med läsandet. Att kanske viga två, tre kvällar i veckan åt att läsa för sonen.
Trots min avighet mot det.
Jag behöver förmodligen min sambos hjälp att pusha mig.

abc

Sonen fyller sex år snart. Om bara några veckor.
Han kanske har specifika böcker och genrer han faktiskt tycker om och vill höra och läsa?
Det kanske är dags att gå med i någon bokklubb eller liknande för tips, inspiration och åldersanpassade böcker.

Vad tycker sexåriga pojkar om i bokväg?

Läser du för ditt/dina barn?
Gör ni en mysstund lite då och då eller vid nattningen varje dag?

Det finns en grupp väldigt ångestladdade, men samtidigt härliga händelser hemma hos mig.
Måltider.

Vi snackar frukost, mellis, lunch, mellis, middag och i vissa fall någon form av kvällssnacks.

Jag har haft en ätstörning, från tonåren, upp i vuxen ålder, med nästan dagliga tankar om återfall.
Jag har varit överviktig. Hela mitt liv.
Tills för några år sedan då jag tog itu med mig själv med den morot som jag hört hundratals kvinnor ha; Jag vill vara en hälsosam mamma till mina barn.

Man vill vara en mamma som orkar leka, springa, vara glad, lyfta och vara pigg. Sådant som sunt leverne, bra mat och motion gör med oss.
Främst av allt vill vi ju lära våra barn hur man ska äta rätt, och hur kan vi göra det när vi själva är ett mindre berg att bestiga. (Nej, inte ”HAR ett mindre berg att bestiga”. Är.)

Min vilja och morot, sonen, gjorde att jag de första 10 månaderna då jag ”kämpade” gick ner 38 kg. Dessa 38 sjönk senare till 50 kilos viktnedgång inom ytterligare några år.
Min ämnesomsättning och förbränning är igång nu, som hos en ”normal” människa, och inte var det väl busenkelt alla dagar, men det gick ju.

En av mina största rädslor är att mina barn ska bli överviktiga, retade/mobbade, inte må bra kroppsligt och mentalt och fara illa av de ”faror” fel mat kan utsätta oss för.

Därför har jag gått och blivit en sådan där mamma som skäms över snabbmatsmiddagar, varma mackor, micromat etc. Det är någonting jag talar tyst om de få gånger det händer.
Jag tvingar mig själv att vara en bullmamma som rullar egna köttbullar efter jobbet en tisdagskväll. Mosar mina egna potatisar. Stuvar mina egna grönsaker.
Gör all mat från scratch, och nästan tvångsmässigt tvingar min familj äta sallad och grönsaker till varenda måltid.

Jag vill ha koll på vad jag ger min familj att äta.
Pulversåser får det att krypa i ryggraden på mig, men av bekvämlighet och på stressiga, trötta vardagskvällar dyker de upp titt som tätt.

Vi har en viktig lära hemma hos oss. Det är ganska ofta vi talar med 5-åringen om hur viktigt det är att man rör på sig. Att man får äta godis och glass, bara man har tillräckligt med spring i benen och tandborstar att ingenting sätter sig och tandtrollen kan börja gro.
Samtidigt vill jag inte ge mina barn för mycket tankar om maten.
Av rädslan för ätstörningar.
Är jag helt fel ute?

kostcirkel

Hur gör ni?
Hur fungerar du?

Jag har alltid haft svårt att förstå mig på folk som mest klagar över hur jobbigt det är att ha barn. Det verkar vara som nån slags osynlig överenskommelse att alla som precis har fått eller ska få barn förtjänar omgivningens sympatier eftersom det är så fruktansvärt jobbigt att få barn.

– Passa på och vila nu innan bebisen kommer för sedan får ni fullt upp!

– Ja nu har ni att göra de närmase 18 åren.

– Sova kan man göra när man blir pensionär!

Är bara några av de kommentarer jag har fått som nybliven mamma.

Föräldratidningarna skriver bra tips om hur man ska hantera trots, kolik, sömnlöshet och relationsproblemen som kommer som en brev på posten när man får barn.

Nyblivna mammor beskriver sig själva som zombies, omkringhasande i kräkfläckiga mjukisbyxor med otvättat hår. De har varken tid att äta eller gå på toaletten. Nyblivna pappor är trötta, apatiska och tänker mest av allt bara på att få sova nån gång och suckar högljutt när mamman ber honom byta bebisens blöja för sjuttonde gången.

Det där är iallafall bilden av hur det är att få barn. Konstigt nog känner jag ingen som faktiskt passar in i den där bilden. Inte ens de mammor jag känner som haft maratonförlossningar, varit sängliggande i tre månader på grund av foglossning, fött barn på vägen till förlossningen eller fått barn som kräks av i princip all mat verkar tycka att barn är Guds straff till mänskligheten.

De flesta tycker trots allt att det är underbart att ha barn, man ser hur det lyser i ögonen på dem när de tittar på sina små guldklimpar och även om man förstås har all rätt att gnälla lite när man inte fått sova på tre nätter så pratas det oftast mer om hur stolta vi är över småsaker som att bebisen börjat skratta eller lärt sig sätta sig upp alldeles själv.

Personligen så avgudar jag mina barn och tycker att de är de mest underbara skapelserna i hela världen. Jag älskar att krama och pussa på dem, lyssna på sexåringens roliga funderingar och nypa i bebisens runda gosiga kinder. Sover gör de mest hela nätterna och gråter och skriker gör de visst också. Men det gör inget. Så jobbigt är det faktiskt inte.

Så kan vi inte avliva den där myten nu om hur himla jobbigt det är att vara småbarnsförälder?

032

De där kinderna har fått sig en och annan puss

Nästa sida »