Ja, som det nämns nedan så fick jag en liten Alice till slut.

Med bara två övertidsdagar hann jag intala mig att det aldrig skulle bli någon bebis, detta trots tre dygns värkar.

Väl hemma, med överlämnandet av storebror från svärmor, fick vi raskt vakna upp ur BB-lallandet. Sonen skulle ju fortfarande ha rutiner, middag i vettig tid på kvällen, tandborstning, uppmärksamhet och läggdags för att orka med dagis.
Med lillasyster har vi nog släppt allt om tanke på rutiner. Det existerar inte, medan det i en annan dimension fortsatt som vanligt med skötseln av 6-åringen.

Jag tror inte jag riktigt landat ännu, 12 dagar efter förlossningen. Det känns lite som en dröm.
Och hela den här grejen med att jag nu är tvåbarnsmamma. Vilken omställning!
Från ett till två!
Och vetskapen om att det ÄR möjligt att älska mer än en mer än sig själv är klart bevisad.

Det har blivit en daglig kamp att tackla en väldigt känslig, avunsjuk, men ack så stolt sexårig storebror och en nyfödd, liten för tiden, lillasyster som ständigt kräver min uppmärksamhet, närhet och bröst.
Jag försöker vara den kramiga, pusskrävande mamman jag alltid varit, men det är svårt.
Turligt nog är inte alla nyblivna syskon så känsliga, och svärmors makes tröstande och stärkande ord om att nu kanske vi faktiskt börjar se storebror för den ålder han är, gnager nyttigt i bakhuvudet.

Men hjälp…
Tvåbarnsmamma.
Det trodde jag inte om mig själv.

Än mindre att tanken på en trea väcktes sekunder efter förlossningen. 😉